14-åriga Lulu är nyinflyttad i en dansk kuststad med sin mamma och lillebror. Och hon är uttråkad. Det förändras snabbt när lillbrorsan blir besatt av en ande från 1800-talet. Plötsligt är Lulu centralfigur i en övernaturlig kamp på liv och död. En tvekamp med den grymme Nekromantikern som håller på att samla kraft för att, naturligtvis, ta över världen.

Inledningen i "De glömda själarnas ö" känns både spännande och rolig. Tillräckligt för att väcka förhoppningar om ett välkommet skandinaviskt alternativ i en äventyrsgenre som helt domineras av amerikanska storfilmer. Effekterna är snygga och kulisserna imponerande. Tyvärr håller inte historien. För barn i mellanåldern kan nog det höga tempot göra att intresset räcker hela vägen men det är ändå något som fattas. Regissören verkar vara mer intresserad av att beta av nästa snygga effekt än att berätta en engagerande historia. Filmens hjältebarn tvingas jaga från det ena till det andra utan att de hinner stanna upp och bjuda in publiken i leken. Dessutom känns det som om berättelsen tappar i originalitet. Allt för mycket av filmens scener och karaktärer känns uttänkta och inspirerade av andra filmer, inte sprungna ur berättelsens egen logik.

Inte blir filmupplevelsen mer genuin av att vi i Sverige tvingas titta på en dubbad version. En konstig överbearbetning av en film som är tillåten från 11 år.