Verkliga berättelser hit och sanna historier dit. "Jakten på lycka" är ytterligare ett exempel på filmer som försöker öka sin tyngd genom att luta sig mot en realitet.

I det här fallet den "sanna" berättelsen om Chris Gardner som under det glada 80-talet förvandlade sitt liv från halvlyckad försäljare till Wall Street-miljonär. Kul för den verklige Mr Gardner. Visst

Personligen är jag mer exalterad över att det här faktiskt är en film som är tillräckligt bra för att jag ska få lov att engagera mig i den emotionellt manipulativa show som det här är. För det här är show och inte verklighet. "Jakten på lycka" är sannerligen inte dokumentär.

Nej, det handlar om höga produktionsvärden med en snygg glättighet som ger även hemlöshet en viss glamorös glans. En typ av film som precis som Mr Gardners amerikanska dröm känns väldigt mycket 80-tal. Den fungerar som en slags kombination av dåtidens pappaskildring "Kramer vs Kramer" och börs-lycka i "Ombytta roller". Och, oj vad gulligt det är att Will Smith spelar pappa till sin riktiga son.

Med rätt inställning är det här en härligt snyftig resa som tillåter att man förlorar sig bland Hollywoods alla glättiga knep.

Per Ericsson