Det går nog inte att förstå hur stor hon är för fransmännen. Tänk er alla snällnationalistiska känslor vi investerar i Bellman, Taube, Jussi Björling, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren, och kondensera dem sedan till en och samma person. Där någonstans hamnar man.
CCC
Det går nog inte att förstå hur stor hon är för fransmännen. Tänk er alla snällnationalistiska känslor vi investerar i Bellman, Taube, Jussi Björling, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren, och kondensera dem sedan till en och samma person. Där någonstans hamnar man.
Eller tänk så här: när Edith Piaf skulle begravas 1963, stannade all trafik i hela Paris. Det hade inte hänt sedan fredsdagen 1945.
Ibland bara antydningar
Inte konstigt att regissören Olivier Dahan har tagit i från tårna. "La vie en rose" är en klassisk biografi: hjärteknipande uppväxtskildring, det stora genombrottet (hon upptäcktes av en nattklubbsägare när hon sjöng i gathörnen i Mont-martre), den exempellösa succén, framgångens pris och det tragiska slutet. Han bangar inte ens för att göra det där klassiska klippet med snurrande tidningssidor.
Samtidigt är kronologin bruten. Det klipps friskt mellan årtiondena, ibland kanske lite för friskt. 30-tal? 40-tal? 50-tal? Rätt ofta sitter man och undrar, vilket i längden blir ganska irriterande.
Dessutom skippar han eller bara antyder väsentliga delar av hennes liv, samtidigt som andra delar dras ut på i det längsta. Att hon till exempel som tonåring födde en dotter som senare dog, visas bara i en kort drömsekvens från dödsbädden. Men att hon delvis växte upp på en bordell, skildras ingående och grundligt.
Inget sminkmästerskap
Men egentligen bleknar alla invändningar - för det finns en del, det här är inte en toppenfilm - i ljuset av Marion Cotillards tolkning av Edith Piaf. Hon tar henne från ungdomlig gapighet till reumatisk, morfinberoende och döende utan att det en enda gång känns som franska mästerskapen i smink.
Eventuellt överspel kan slätas över med en enda mening: "c’est Piaf". (TT Spektra)
Kalle Dixelius