CCCC

"I can’t sleep and I . . . need a drink, of cool cool rain, love, reign o’er me". Raderna är hämtade från The Who’s låt "Love, reign o’er me". I "Vänner för livet", som hämtat sin engelska originaltitel från dessa rader, spelar Adam Sandler karaktären Charlie Fineman. En före detta familjefar och tandläkare som tappat greppet om sig själv efter att ha förlorat hela sin familj i terrorattacken mot World trade center.

Han tillbringar sin tid med att spela tv-spel och titta på Mel Brooks-filmer. När sorgen blir för stor sätter han på sina hörlurar och lyssnar på "Love, reign o’er me" på högsta volym och renoverar köket, om och om igen. Fast Charlie lyssnar inte på The Who utan på Pearl Jams version. För som hans kompis Alan (Don Cheadle) ständigt påpekar, Charlies musiksmak suger.

"Vänner för livet" är en knasig blandning av screwball-komedi och dramatisk sorg. Många gånger är historien på väg att bli splittrad med för många olika trådar som löper i väg i olika riktningar, men i slutänden knyts de alltid samman igen. Mixen fungerar. Inte minst för det trygga och varma spel som finns mellan Adam Sandler och Don Cheadle.

Det här är verkligen Sandlers mest dramatiska roll hittills och han klarar svängningarna mellan dramatik och komedi alldeles utmärkt.

Alltid stilsäkre Don Cheadle ger honom precis den insiktsfulla motpol som den vilda Sandler behöver. De både ackompanjeras sedan på bästa sätt av den skådespelande regissören Mike Binder som berättar sin historia med ytterst varsam och ömsint hand. Ni som sett hans sorgligt bortglömda "Indian summer" vet vad han kan åstadkomma.

Smart nog undviker Binder att göra en "9/11"-film. Katastrofen utgör bara bakgrund till en karaktärs tillstånd. "Vänner för livet" handlar i första hand om behovet av vänskap. Och med sin lågmält sorgliga humor är det en av få filmer hittills från 2007 som inneburit en positiv överraskning.

Per Ericsson