Två unga och vackra amerikanskor tillbringar en sommar i Barcelona. Cristina är en sökande kreatör. Hon är äventyrlig och sexuellt ohämmad. Vicky är mer sansad och, typiskt nog, redan förlovad. Det varma, heta Spanien och mötet med den passionerade och karismatiske konstnären Juan Antonio utmanar, naturligtvis, deras självbilder.

Upplägget i "Vicky Cristina Barcelona" är så klassiskt att Woody Allen mer än väl kan beskyllas för slentrianarbete. Varför hans egna demoner envisas med att prutta ut en ny film om året är lika intressant som irriterande. Även om Allen fortfarande kan få till det är det allt för ofta hans filmer känns som ofullbordade idéer. Berättelser som lovar mer än vad de levererar.

Precis så är det i "Vicky Cristina Barcelona". Användandet av en snorkig berättarröst distanserar publiken från filmen och från passionen. Kvar blir en slags vuxen eftermiddagsfika som plötsligt råkar handla om åtrå, sex och äktenskap men där alla inspel och utspel är lika känslomässigt kontrollerade som kaffebryggarens timerfunktion. Glöden slocknar när historierna börjar hetta till.

Framför allt känns karaktärerna som skisser av personer mer än levande och komplexa människor. Egentligen är det bara den fantastiska Javier Bardem i rollen som Juan Antonio som lyckas krångla sig ur de kreativa bojorna och hitta något fast att stå på. Han visar vad det innebär att "äga" en scen. Samtidigt har även han varit mycket bättre. För att se Bardem i full blom rekommenderas i stället "Before night falls", "Gråta med ett leende" och "No country for old men". Och för Allen i full blom är det bättre att återvända till "Annie Hall", "Manhattan", "Hannah och hennes systrar", "Små och stora brott", "Kulregn över Broadway" och "Match point".

Per Ericsson