Bondrulle nummer 22 innehåller ingen charm, ingen spänning, inget spektakulärt. Ett knappt godkänt betyg, alltså.
Bond - Quantum of solace. Betyg: CC
När ridån går upp sitter vi i passagerarsätet på en framrusande svartgrå Aston Martin och blir beskjutna av exakt 8 693 kulor. Mannen bredvid oss besvarar elden med exakt fem. Gissa vem som överlever. Hans namn är... ja, vad är det? Repliken "Bond. James Bond" är numera struken. De kanske borde ha behållit repliken och strukit regissören.
Men egentligen är James Bond död. Han dog någon gång på 1990-talet och återuppväcktes i "Casino Royale". I "Quantum of solace" är han alltså fortfarande en naken lerklump, redo att formas efter filmskaparnas visioner. De har alla möjligheter att skapa en ny ikon för en ny tid. Och vad väljer de? Fel.
"Quantum"-Bond är en man med ett uppdrag. Vad uppdraget går ut på är oklart. Filmen lyckas därigenom vara både enkelspårig och överkomplicerad; den består av en massa linjära scener där Bond reser runt i världen och dödar folk. Var han är, vilka han dödar och varför är ibland omöjligt att hålla reda på.
Den mest bisarra scenen är när Bond på motorcykel jagar en skurk i ett jetplan från en flygplats på Haiti. Bond kör så fort att i nästa scen är han, med skurk och allt, på operan i Bregenz, en stad i Österrike på Bodensjöns östra strand, huvudstad i delstaten Vorarlberg (källa: Wikipedia).
Coola datorer
Bond, och intrigen, flackar så intensivt att hans spionchefer måste använda superavancerade 3D-datorer för att hålla reda på dem. Datorerna är extremt coola. Första gången. Den åttonde önskar man att de ska drabbas av 3D-virus.
Finns då ingen gnutta tröst, ingen quantum of solace i den här filmen? Jo. Daniel Craig är fortfarande bra och man önskar av hela sitt hjärta att han hade fått en lämpligare regissör än arthousefilmaren Marc Forster. Judi Dench är ännu bättre som en sorgtyngd Kung Lear-version av spionchefen M; misstänksam, sviken, övergiven.
Men en Bondfilm är beroende av sin större-än-livet-faktor, sina wowscener som gör att man minns dem långt efter att senaste Bournerullen har börjat ruttna i dvd-hyllan. I "Quantum of solace" kommer den första, och enda, wowscenen efter en timme och tio minuter.
Jag vill inte nödvändigtvis ha fjantiga oneliners, skurkar med ett överflöd av bröstvårtor eller John Cleese i en osynlig bil. Jag vill bara ha Bond. Men tyvärr.
Denna den 22:a Bondfilmen innehåller ingen charm, ingen spänning, inget spektakulärt. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda skäl att se "Quantum of solace". Inte fan är det titeln. (TT Spektra)
Erik Helmerson