"Oss är en frälsare född" heter det i en klassisk julsång. I nyinspelningen av "The day the earth stood still" är frälsaren Keanu Reeves. Det är en grå, trist och profillös frälsare.

När ett klotformat rymdskepp landar i Central Park samlas biologer, forskare och ingenjörer snabbt för att ta reda på vad som har hänt. Ut ur skeppet stiger Klaatu (Reeves) som har skickats till jorden för att rädda oss stackars människor från att ta död på oss själva. Med sig har han roboten Gort som reagerar på våld och har förmågor som ingen människa rår på. Astrobiologen Helen (Connelly) blir den som tillsammans med Klaatu ska rädda vår planet.

Originalfilmen från 1951 står sig väldigt bra i dag bortsett från knackiga specialeffekter. Då var det en allegori över andra världskrigets meningslöshet och senator McCarthys kommunistjakt. Filmen är en lågmäld och tankeväckande historia. Mer uppbyggd som ett existentiellt drama än en klassisk science fiction med obligatoriska spindlar, jättemyror eller flugor.

I den nya filmen är fokus mer flyttat till miljöförstöring och kärnvapen. Det fläskas på rejält med ett förgörande regn av små gräshoppor, flygattacker och en gigantisk version av Gort. Det kanske finaste greppet i originalet är att Klaatu i många fall är mer mänsklig än människorna själva.

I nyinspelningen är det en träig Keanu Reeves som går igenom massdestruktionen på autopilot. Det gör att man inte riktigt orkar bry sig om världen går under eller inte. Den filosofiska diskussionen om vår existens är som bortblåst från första filmen. I stället får vi en lite billigare version av "Independence Day", ett förenklat manus och ihåliga huvudroller.

Har vi då i slutändan lärt oss någonting av "The day the earth stood still"?

Nej, bara att mediokra actionfilmer fortsätter att prånglas ut på bio. Jag föreslår att vi sätter oss ner och ser Al Gores "An inconvenient truth" en gång till i stället.

Fredrik Söderlund