Författaren F.Scott Fitzgeralds fantasinovell "The Curious Case of Benjamin Button" har snurrat runt i Hollywood-fabriken sedan länge. Många har varit och fingrat på en filmatisering. Både Steven Spielberg, Ron Howard och Spike Jonze har passerat och lämnat skeppet.

Uppdraget landade till slut på den briljanta regissören David Fincher. Nu är det ingen "Fight Club", "Seven" eller "Zodiac" vi får utan Finchers mest lättillgängliga och ordinära berättelse hittills. En matiné av klassiskt snitt.

Benjamin Button föds som en gammal man i en babys kropp och åldras baklänges. Han blir yngre och yngre medan omgivningen blir äldre och äldre. Genom 80 år får vi följa hans liv från att han blir övergiven av sin riktiga far.

På ett sjukhus i New Orleans ligger kvinnan i hans liv och får berättelsen uppläst för sig av dottern. Det är nutid och utanför fönstret tornar Katrina-orkanen upp sig.

Dramatiken sker på två plan. Både i den sagoliknande historien och i nutiden då den berättas.

Manusförfattaren Eric Roth har även skrivit manus till "Forrest Gump" och det märks.

En kärlekshistoria är filmens röda tråd. Världen beskådas och berättas genom en udda karaktär och vi får vår beskärda del av amerikansk helyllehistoria.

"Benjamin Button" har sina sliskigheter men blir sällan lika irriterande förståndig som Tom Hanks-filmen.

Berättarglädjen är så smittande att skamfläckarna lätt kan få passera. Det finns en rad underhållande scener och detaljrikedomen är fascinerande.

Tyvärr får vi aldrig riktigt komma in i huvudet på Benjamin Button utan följer stilla med som passagerare på en bekväm färd. Någon egentlig förklaring till varför han åldras bakåt får vi aldrig heller.

Som vanligt är Cate Blanchetts skådespelarkonst magnetisk och som Buttons stora kärlek Daisy gör hon ännu ett starkt porträtt. Annars är det sminköserna som drar det tyngsta lasset när de lyckas förvandla både Pitt, Blanchett och de övriga i ensemblen till trovärdigt åldrande eller föryngrade individer.

Fredrik Söderlund