Trettonåriga Jenna (Josefine Mattsson) bor med sin mamma, har för små bröst, problem med kompisar och en stor crush på snygge Sakke som hon inte vågar prata med.

Ett vanligt tonårsliv så långt, fint skildrat med hög igenkänningsfaktor för tiotusentals svenska ungdomar. Men mamman har cancer också, och där slutar likheterna med det vanliga livet.

Här är det istället döden som är närvarande, alldeles för tidigt, och Jenna får ta ett stort ansvar hemma.

Jenna och hennes mamma (mycket bra spelad av Annika Hallin) har en varm och nära relation. De skrattar och pratar och planerar en resa till Thailand där de ska lära sig snorkla. Men mamman blir trots sin behandling sämre, och de måste flytta in till jobbiga mormor (Anki Lidén, också mycket bra).

- Men jag vet att jag kan ta hand om henne, skriker Jenna.

- Lilla gumman, du är för liten, säger mormor.

När man har sett ett antal tonårsfilmer vet man vilka ingredienser man har att vänta. Maktförhållandena i skolan, festerna, misslyckade kärleksförsök, svek och gräl mellan vänner.

De finns också med i "I taket lyser stjärnorna", men på ett lite annorlunda sätt. Jenna går på fest i mjukisbyxor och fåniga tofflor, och den populära Ullis som alla tycker är så snygg visar sig ha fler och djupare kvalitéer.

Tillsammans med Ullis utforskar Jenna världen. När mormor tar hand om mamma blir Jenna friare. Tills den dag mamman berättar att det inte kommer att bli nån Thailandsresa. Då börjar nästan hela biosalongen att gråta. Och sen slutar vi inte med det.

"I taket lyser stjärnorna" fick en av de allra största och varmaste applåderna på Göteborgs filmfestival, av en publik som mest består av skolklasser. Det är ett gott betyg för Lisa Siwes långfilmsdebut.