I Clint Eastwoods "Changeling" är det poliserna som är bovarna. Filmens ämne är starkt men omvandlas till en sentimental snyfthistoria som säkert applåderas av Oscars-juryn.

Man börjar tidigt ana oråd när smetiga pianoslingor tonsätter Christines och hennes son Walters vardag i denna nostalgitripp till sent 20-tal. Pappan försvann när Walter föddes och nu är det bara mor och son mot världen. När Walter kidnappas spårlöst blir Christine ensam kvar mot den korrumperade och förljugna överheten. I det här fallet polisen, som gör allt för att försöka framstå som lagens trogna väktare.

Vändningen kommer när polisen säger sig ha hittat Walter och det visar sig att pojken inte är Christines son. Men modern ger sig inte och tappar aldrig tron på att finna sin riktiga son.

"Changeling" berättas genom två parallellhistorier som växer ihop i filmens senare hälft. Det som börjar som ett finstämt socialt drama slår om till en ondskefull skräckfilm i jakten på en barnamördare.

Under tiden tvångsomhändertas Christine, sätts på sinnesjukhus, räddas av den illvillige pastorn Briegleb (den alltid lysande Malkovich) och fortsätter sin jakt på rättvisa.

Eastwood har regisserat film sedan tidigt 70-tal. Därför känns det synd att han fortfarande gör en hel del klumpigt forcerade scener för att skapa lättköpt dramatik.

Förtexterna säger "True story" och inte ens att filmen är baserad på en sann historia. Eastwood vill verkligen övertyga oss om att det här faktiskt har hänt och att skildringen är korrekt.

Synd bara att regissören nästan alltid lyckas ställa om till Spielberg-läge och ta fram hela stråkartilleriet när han ska knyta ihop påsen. I rätt händer skulle denna gripande historia kunnat bli både trovärdig och mångbottnad.

Angelina Jolie är en begåvad skådespelare men känns dessvärre malplacerad med sina vattniga rådjursögon och röda plutande läppar. Det kommer såklart inte hindra henne från att få en Oscars-nominering i slutet av månaden.

Fredrik Söderlund