Clint Eastwoods "Gran Torino" är som ett sovande getingbo: på ytan rätt ointressant, men peta lite i den, skaka om den en aning, så händer spännande saker.

Här spelar Clintan den pensionerade bilarbetaren och krigsveteranen Walt Kowalski, en släktens Tjernobyl som alla fruktar och går omvägar runt. Han röstade inte på Obama. Han ler inte, han grymtar. Han grymtar sig faktiskt igenom filmens hela inledning: hans fem första repliker lyder "Grymt. Grymt. Grymt. Jesus. Skinka". Clintan låter faktiskt allt mer som någon som opererat bort stämbanden och kommunicerar genom rapningar.

Walt är dessutom otroligt rasistisk. Han hatar alla etniska minoriteter utom sin egen - vit amerikan med polsk bakgrund. Alla andra är gulingar, svartingar, spaggar, irländarjävlar. Nu har gulingarna dessutom tagit över hans gata. Gulinggrannarna har två gulingbarn som Walt hatar. Speciellt som den ena försöker stjäla hans älskade bil, titelns Ford Gran Torino. Spelet kan börja. Det är ett rätt förutsägbart spel. Men under ytan, som sagt. Där är "Gran Torino" en veritabel universitetskatalog av frågor om genus, etnicitet och civilkurage.

Så är Walt, till exempel, en människa som gör gott. Han har en helt pervers (läs: rasistisk och homofob) värdegrund, men hans handlingar är goda och, framför allt, mycket modiga. Den gode rasisten - finns han?

Det är också intressant att se Walt ge manlighetslektioner till sin unge granne. En riktig karl är uppenbarligen någon som gillar att säga "k*ksugare" och berätta för alla hur ofta han blir "r*vknullad" i alla tänkbara sammanhang. Vilket bara stöder tesen att det är i de mest homofoba kretsarna som man ser det bögigaste beteendet.

Nåväl. Om två år kommer vi inte att minnas "Gran Torino". Det är en mycket övertydlig historia som rent filmiskt räddas av sitt starka slut. Men det är onekligen remarkabelt att just Clintan, 107 år, är den som lyckas ta upp de ämnen som dagens medietjugoåringar just nu tycker är viktigast i världen. Snart börjar han väl twittra också. (TT Spektra)