Journalisterna Jenny och John gifter sig, flyttar till Florida, får drömjobb, köper hus och skaffar hund. Labradoren Marley råkar vara "ondskan själv". Han käkar upp hela huset och terroriserar allt omkring sig.

Filmen börjar som en "skaffa aldrig hund"-kampanj men utvecklar sig till en horribelt sötsliskig familjekomedi utan humor.

Vartenda litet uns av trovärdighet grusas eftersom familjen aldrig möter några egentliga motgångar. De ser konstant perfekta ut och John blir ständigt befordrad på jobbet. Jag hittar inga anledningar till varför jag skulle känna empati för dessa människor. Givetvis får den uppoffrande kvinnan ge upp sina drömmar när andra barnet kommer. Om det nu är, som det sägs i filmen, "världens tuffaste jobb" att vara förälder kanske man skulle sparat in lite på solbrännan.

Det finns frön som skulle kunna växa och ge lite emotionell tyngd men det blir aldrig mer än en modern hundägarvariant av 70-talssnyftaren "Love story".

I "Djävulen bär Prada" gjorde regissören David Frankel en misslyckad och ytlig film om yta. Nu ger han sig på att skildra kärnfamiljens vedermödor. Tyvärr biter han sig själv i svansen igen med sina klyschor på stora plakat och ologiska moralkakor.