I dessa tider av världsomspännande finanskris känns "Slumdog millionaire" som den perfekta filmen. Vad kan väl vara härligare än att fly från svarta rubriker in i en slumvärld vars reella solkighet plötsligt tillåts bada i guldskimmer. "Slumdog millionaire" är en berättelse som sprudlar av en global optimism och livsglädje. En saga som är storslagen i sin klassiska enkelhet och en hyllning till våra gemensamma livserfarenheter.

Berättelsens centralfigur är Jamal. En ung föräldralös kille som plötsligt hamnar i blickfånget när han gör succé i Indiens motsvarighet till "Vem vill bli miljonär?". Filmen har en snygg konstruktion, nästan för snygg, där varje ny fråga i tv-programmet resulterar i en flashback från Jamals liv. I varje sådan återblick hittar han svaret på frågan och vi själva får möjlighet att plocka ihop Jamals fängslande livspussel. Sakta men säkert visar det sig att det inte är pengar Jamal drömmer om, utan kärleken.

Regissören Danny Boyle är en utmärkt stilist. Det märktes redan i genombrottet med "Trainspotting". I "Slumdog millionaire" har han lyckats förena Dickens berättartradition med brittisk diskbänksrealism och den indiska filmens hejdlösa sagovärld. Resultatet är en perfekt må-bra-film i bästa universella Hollywood-stil och det är inte konstigt att "Slumdog millionaire" nyligen kammade hem en lång rad Oscars, däribland den för bästa film.

Samtidigt lider filmen till viss del av sin egen smarthet. Efter en briljant inledning börjar den finurliga konstruktionen att kännas något kvävande ju närmre slutet vi kommer. Men, det är aldrig någon risk att det skulle hindra oss från att engagera oss i den rättrådige Jamals och hans undersköna Latikas äventyr.