För rimligen måste det Sean Banan-välde som sprider sig över landet just nu vara resultatet av ett marknadsföringsgeni, som gnuggade sina händer och skrattade otäckt när det blev klart att Sean Banan skulle ställa upp i Melodifestivalen och få sin film distribuerad av Sveriges största biokedja. Samtidigt. Men banan är inte månadens smak och den där pr-master­minden bör vara orolig. Musik- bananen gick "bara" vidare till Andra chansen och även om jag känner en femåring som grät över detta, är film-bananen så rutten att inte ens han skulle stå ut.

Det som på pappret känns som ett helcrazy svenskt svar på säg Ali G, som gör Afrika tillsammans med folkkära typer som Kikki Danielsson och Dr Alban, i form av skruvade varianter av sig själva, är på bioduken ett haveri. Det enda som räddar filmen från ett minusbetyg är att Dr Alban är riktigt rolig som psykotisk version av sig själv. I 30 sekunder.

Det värsta är egentligen inte att storyn är tunnare än ett bananskal och att bilden av landet "Afrika" är precis lika full av korkade fördomar som filmen säger sig vilja motverka. Inte heller att Johannes Brost, Kikki Danielsson och Dr Alban lurats in i ett projekt som får "Solstollarna", "Stefan och Krister" och "Benny Hill" att framstå som komiska spjutspetsgenier.

Det värsta är att de inblandade beslutsfattarna kring den här filmen på allvar verkar tro att publiken är helt dum i huvudet.

I andra händer hade både historien och de medverkande kunnat framstå som harmlöst charmiga, småkul och skönt opretentiöst coola, som vågar bjuda på sig själva. Men nej. "Sean Banan inuti Seanfrika" blir bara otajt lyteskomik. Varken regissör, producenter eller klippare kan ha brytt sig om att göra sitt jobb utan bara sagt åt Sean att dra ner brallan och visa sin håriga rumpa. Igen och igen. Men det spelar ingen roll hur många konstgjorda pruttljud som läggs på, det går inte att dölja när det verkligen stinker. (TT Spektra)