Självklart är det en fröjd att se dem spela mot varandra som Mrs och Mr Thatcher. Men: "Järnladyn" är inte en film om ett gammal gift par utan om en kontroversiell kvinna som - vare sig man tycker det blev till det bättre eller sämre - förändrade ett helt land och därmed världen. Då räcker det inte med gulligt samspel mellan två duktiga skådisar.

Biografifilmer om verkliga personer är en krånglig genre. Det är svårt att fånga ett helt liv och kanske ska man inte ens försöka utan istället fokusera på någon spännande och symbolisk episod. "Järnladyn" väljer det sämsta alternativet, de redovisar. De radar upp och bockar av självklarheter från Thatchers liv, inte särskilt insiktsfullt eller intressant.

Powered by Preview Networks

Manuset är inte i närheten av att vara lika fascinerande som den verkliga Thatcher, för det är lätt att förstå varför man vill göra film om denna motsägelsefulla person. En kvinnlig pionjär med lång och lyckad politisk karriär men också en hatad konservativ politiker som många, som Morrissey sjunger, ville se i en giljotin. "Järnladyn" lyckas inte fånga den dramatiken och saknar spännande dramatiseringar av Thatchers politiska ställningstaganden.

Personligen tycker jag att tiden för Falklandskriget är väldigt spännande. Thatcher väljer att kriga på andra sidan jordklotet samtidigt som hon redan utkämpar ett slags inbördeskrig på hemmaplan med skyhög arbetslöshet, våldsamma gruvstrejker och ständiga bombhot från IRA. Det är ett oerhört kontroversiellt beslut men, när Storbritannien vinner Falklandskriget vinner också Thatcher i popularitet och därmed även valet. Det kallar jag dramatik, dramatik som inte finns i "Järnladyn". Där finns bara ytlig redovisning av Thatchers liv och livsverk. En redovisning som dessutom mjukas upp av ett nostalgiskt skimmer som nästan alltid är närvarande i den här typen av slentrianmässiga biografifilmer.

PER ERIKSSON