Men kvar i huset finns en mycket säregen polsk hantverkare, som inte verkar vilja åka därifrån.

Samspelet dem emellan är till en början rätt intressant, snart obehagligt när både hantverkaren och paret visar upp mindre smickrade sidor. Särskilt läskigt blir det dock aldrig i "Mörkt vatten".

För efter de suggestiva inledande sekvenserna, som smidigt antyder att detta blir en liggfest med förhinder och bjuder på trovärdigt skådespel, tappar historien både fart och fingertoppskänsla.

Det är förståeligt att man i ett thrillermanus inte vill bränna av allt krutet för tidigt. Men i stället för att passa på att utveckla paret innan det blir någon action, så att deras beteende inte framstår som schizofrent, låter Rafael Edholm dem mest ligga med varandra.

Och så dyker den arge snickaren upp, i tid och otid, och excellerar i uttjatad psykopat-och öststatshantverkarskildring.

Om "Mörkt vatten" vill säga någonting om situationen för dagens gästarbetare, så som det skildrades i tex "Avalon", så går det mig förbi.

Temat med den oväntade gästen, i synbart underläge, som antingen medvetet eller som en slags oskyldig katalysator skakar om tillvaron för protagonisterna är välanvänt genom filmhistorien och det är uppenbart att Rafael Edholm har tittat både en och två gånger på "Liftaren" och "Kniven i vattnet" utan att alls kunna förvalta möjligheten till spänning.

Som publik till "Mörkt vatten" hamnar man snabbt i funderingar kring möjliga tvistar eftersom det "uppenbara" spåret är just - för väntat.

Det är en alltför irreparabel vändning för en film, att förlora kontrollen över och tråka ut sin publik på det viset.