Jag råkade hamna på en raggarfestival i Rättvik i somras, och det första som mötte mig där var en bildekal med orden "Bevara negerbollen". Detta kärnfulla budskap dyker upp igen på näthinnan när jag ser veckans stora Tintin-debatt, där barnbiblioteket på Kulturhuset i Stockholm under några timmar planerade att plocka bort Tintin-böckerna ur sortimentet, men sedan ångrade sig efter en massiv storm på facebook och debattsidor.

Stormen var dessutom osedvanligt samstämmig, så jag sticker antagligen ut hakan när jag ber att få saluföra följande frågeställningar:

För det första: hur dramatiskt är detta egentligen? Skulle Linköpings stadsbibliotek rensa bort Tintin vore det så klart anmärkningsvärt, men här ville Kulturhusets barnansvarige Behrang Miri flytta honom från Tio-tretton, ett litet barnbibliotek där en väldig massa annan litteratur också saknas av utrymmesskäl, och i stället låta Kulturhusbesökarna hitta honom på det mer vuxeninriktade Serieteket, cirka tio meter bort.

För det andra: varför dessa brösttoner? Varför ser vi så sällan detta engagemang när det gäller barns rättigheter i andra sammanhang? Nog finns det viktigare saker att skrika sig fördärvad om i debattartiklar och kommentarsfält än barnens okränkbara rätt att få läsa "Koks i lasten"?

För det tredje: nog ligger det något i Behrang Miris resonemang? Självklart är Tintin en spegling av sin tid, och i den bästa av världar sitter föräldrarna med barnen och förklarar den historiska kontexten kring judekarikatyrerna i "Den mystiska stjärnan" och varför de svarta är lata och korkade i "Tintin i Kongo". Men hur många föräldrar gör det?

När Norrköpings stadsbibliotek härom året tog bort Enid Blytons Fem-böcker med sin 50-talssyn på romer och svarta blev det så klart ramaskri (och ledde till en halv pudel, där bibblan i stället tog in specialtvättade Fem-böcker utan den värsta rasismen). Jag förstod det inte då heller. Barn tar saker för sanningar och givna, och en viktig uppgift för oss vuxna är faktiskt att vara med och styra deras världsbild. Och då är det väl ypperligt om ett bibliotek kan agera någon sorts gatekeeper för barnens läsvanor.

En fullständig utrensning av ett helt författarskap är så klart att ta i. Att plocka bort böcker som till och med Hergé själv uttryckligen skämdes för ser jag inget som helst problem med. Samma sak med vårt nationalhelgon Astrid Lindgren: böckerna om Pippi är fantastiska på många sätt - både roliga och uppbyggliga - men jag förstår inte hur det kan ses som ett angrepp på vare sig kulturarv eller folksjäl om vi en gång för alla kunde ta fram suddgummit och låta folk vara kungar utan otäcka KKK-prefix.

Det måste finnas bättre sätt att kämpa för yttrandefrihet än att beställa negerbollar eller låta rasistisk litteratur få fritt inträde i våra barnkamrar.