Eftersom jag är patologiskt intresserad av allt som går att stoppa in i facket "pop på svenska" kastade jag mig precis som alla andra över Mando Diaos Fröding-låtar här i veckan. Men med viss skepsis. Jag brukar inte få ut särskilt mycket av gammelpretentiösa farbröders syn på världen, och har aldrig fattat storheten i naturlyriska skildringar av kvittrande fur och sus i hassel och björk, var de än kommer ifrån. Dessutom har jag ganska vaga kopplingar till Värmland.

Att Mando Diao trots detta lyckas beröra mig på ett sätt som de aldrig gjort förut har att göra med kombinationen vackra melodier, raspiga ungdomsröster och själva klangen av trots allt välskrivna svenska låttexter.

Och det är ett intressant grepp, så klart, som få svenska pop- och rockartister tagit till förut, att i brist på egen lyrisk kompetens använda sig av den svenska diktarskatten. I alla fall på detta sätt: ambitiöst, icke-högtravande och säljande.

Att skriva poptexter på svenska är ju ett grannlaga jobb och mycket svårare än att skriva på engelska. I alla fall om man vill komma undan med hedern i behåll.

Hade Tomas Ledin bara fortsatt sjunga på engelska hade han förmodligen haft en mindre publik men sluppit en hel del spott och spe från de fina kritikerna. Hans musikalitet och känsla för hitmelodier är det sannerligen inget fel på, men de lyriska bristerna blir alldeles för påträngande när han sjunger så att vi förstår allt.

Men bra svenska texter! Det finns väldigt lite som slår känslan av det, och även om det går att toppa listor även med dåliga texter (Stiftelsen, Ledin) så är vi bortskämde med fin poplyrik i det här landet.

Håller ni inte med? Vad sägs om denna drömelva, med idel aktuella och högst verksamma svenska poppoeter:

Tränare: Mikael Wiehe (tänker både framåt och bakåt).

Målvakt: Thåström (trygg individualist).

Backlinje: Eva Dahlgren, Mattias Alkberg, Jocke Berg, Markus Krunegård (klokt och rutinerat men med en hel del tjurskallighet).

Mittfält: Uje Brandelius, Olle Ljungström, Love Antell, Jonathan Johansson (smarthet och elegans blandat med en gnutta brutal tacklingsförmåga).

Anfall: Annika Norlin, Håkan Hellström (kvickt, smart och med mycket hjärta).

På bänken: Veronica Maggio och Tomas Andersson Wij (kan både avgöra och säkra upp).

Så Gustaf Fröding: bra jobbat, men du kan nog inte räkna hem årets textförfattar-Grammis redan nu.