Världens längsta och kortaste resa är tydligen mellan ögat och hjärtat, och säga vad man vill om det miljontals svenskar fick se i lördags kväll: det berörde.

Att Ranelid förr eller senare skulle dyka upp i Melodifestivalen stod på något sätt skrivet. Att han skulle göra det på det här sättet var däremot långtifrån givet.

Han hade kunnat välja att samarbeta med någon finkulturell, värdig komponist, typ Benny Andersson, Stefan Nilsson eller Fredrik Kempe - han valde Fredrik "I love you ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic" Andersson. Han hade kunnat välja att sitta och vinka lite värdigt i green room som textförfattare till en låt framförd av, säg, Sofia Källgren eller Malena Ernman - han valde att själv ställa sig på scenen och till dagisdiskokomp och med överreverbad mikrofon deklamera gamla one-liners (jo, alla som någonsin har varit på en någorlunda påkostad kick-off eller inspirationsdag har redan till leda fått höra Ranelid snacka om mannens säd och stranden du och stranden jag).

Detta väcker så mycket frågor, varav den främsta kanske lyder: Varför röstade så många på detta? För att Ranelid är så populär? För att det trots allt var festivalens hittills mest klistriga refräng? Som en protest mot hela etablissemanget och jävelsamhället? It beats me.

Okej då. Jag säger det en gång till: Ojojojojojoj. Herrrrrrregud.

Deltävlingens?

? fråga 1: När ska vi få vår första webbjoker med någon sorts kvalitet?

? fråga 2: Vilken tolftedel av Love Generations bidrag skrev RedOne?

? fråga 3: Vad kallas det Love Generation hade på sig? 0,75-piece?

? precis-över-gränsen: Andreas Johnsons Suede-stöld.

? Norrköpingsartist: Sirqus Alfon. Sorry Love Generation-Melanie.

? bästa: Molly Sandén, som stod stadigt när världen runtomkring gick fullständigt bananas.