‚KONSERT

J S Bach: Mässa i h-moll

Domkyrkans kammarorkester och kammarkör. Gästande barockblåsare.

Sångsolister: Hedvig Eriksson, Christina Högman, Klas Hedlund, Krister S:t Hill

Kapellmästare: Torbjörn Köhl. Dirigent: Jörgen Ralphsson.

Domkyrkan 16/10

Den stora mässan i h-moll sammanställde Bach mot slutet av sitt liv. Han fick aldrig uppleva den framförd i sin helhet. Kanske var det inte heller vad han avsåg eller förväntade sig?

Men genom verkets återanvändande av egna tidigare kompositioner från olika sammanhang, blir det något av ett testamente över Bachs intentioner och förmågor, framför allt vad gäller vokalmusik och kyrkomusik.

Stark helhet

Därför är det förstås musikhistoriskt intressant, men om angelägenheten stannade vid det skulle knappast ansträngningarna vara så stora att uppföra h-mollmässan, om och om igen.

Efter söndagens framförande i Linköpings domkyrka konstaterar jag att verket, trots sina många skiftningar och växlande stilreferenser, utgör en stark helhet; en omvälvande resa genom både klangliga och andliga tillstånd.

Den övertygande tolkningen bidrog förstås till detta intryck. I blandningen av amatörer och proffs, hade Jörgen Ralphsson och Torbjörn Köhl funnit en fungerande nivå.

Frågor om tempo och karaktär verkade ha klarnat. Musicerandet kändes tryggt och balanserat, enheten och entusiasmen tydlig och stark.

Visst blir inhoppande solister en osäkerhetsfaktor. De fyra sångarna var inte alla lika övertygande. Mest imponerade sopranen Hedvig Eriksson. Dels genom den klara och distinkta röstklangen, men också genom sitt uttryck med riktningen mot publiken. Hon var betydligt mindre bunden till noterna än de övriga.

Levande

Duosången med alten Christina Högman, som i "Credo", fungerade också fint. Det förmedlade en både tonsäker och levande gestaltning.

Träblås och bleckblås (de flesta gästande musiker) bjöd på både tidstrogna, spännande klanger och ett välstämt samspel (på svårbemästrade instrument som horn eller kontrafagott). Men de egna instrumentsolisterna stod sig väl i jämförelse med gästerna.

Körklangen var till en början lite svag och oklar. Men det tog sig efter hand. Energin föreföll att växa.

Det var imponerande på det sätt ensemblen förmådde växla i uttryck, från det dunkla eller lågmälda, till det jublande och kraftfulla.