I lördags firade Chours Lin sina första 25 år, självfallet med en konsert. Av de 14 tonsättarna på programmet var två födda på 1800-talet, alla de andra är såvitt jag vet nu verksamma. Det är bra; vår tids musik ska framföras! Och texterna: av de 24 var 14 på engelska - också när upphovsmannen var spansk eller tysk. Kanske är det en tillfällighet, men något förvånad blir man.

Att kören inledde med musik av John Rutter förefaller naturligt, med tanke på att han så att säga är en av körens gamla vänner. I hans "Cantate Domino" visade kören att den behärskar att sjunga ett såpass krävande stycke med fin rytmisk vitalitet. Dessutom framgick direkt att kör och dirigent enklast uttryckt är ett. Här fanns vad som präglade hela konserten: kontrollerad hängivenhet.

Det är glädjande att notera hur nutida tonsättare går tillbaka till gamla texter. Man sjöng t ex några av Michel Waldenbys latinska motetter, och i "Ave Maris Stella" imponerades jag av hur sången förmedlade en havets oändliga frid. Strakt intryck gjorde också Ola Gjeilos "Ubi Caritas"; musiken föreföll mig skönt anknyta till fyrahundraåriga koraler.

Artikelbild

Eric Whitacres "Fem hebreiska kärlekssånger" gestaltades här av kör, piano, violin och dansare. Här måste jag bekänna att jag inte förmådde ta in helheten; mina intryck blev dessvärre splittrade.

En angenäm bekantskap var Peder Karlssons "Gøta", som inspirerats av färöisk folkmusik. Här fanns också ett koreografiskt element - kanske med syftning på "rímur" och öarnas danser.

Kanske har Chorus Lin och Anna-Carin Strand en särskild förkärlek för moderna blues- och balladinspirerade verk. Kunnandet och sångglädjen kom t ex till utryck i Billy Joels "And so it goes".

Bifallet var med rätta varmt och hjärtligt: applåder, blommor, glada tillrop och extranummer!