Sjunde gången gillt för Folkmusikfestivalen. Det är beundransvärt att folkmusikföreningen i Linköping lyckas få ihop detta brokiga, myllrande pådrag. Festivalen har blivit en nationell angelägenhet och en het samlingspunkt för musik och dans i regionen.

Slående är blandningen av åldrar bland publik och artister. Jämfört med kulturvärlden i övrigt är detta unikt som forum för alla generationer. Det är upplivande och vitalt.

Lördagens exklusiva gäster från USA, Crooked Still, noterade med överraskning den unga publiken. De föreföll omtumlade av det entusiastiska mottagandet, men det var välförtjänt.

I deras egensinniga tappning av bluegrass, blues och folksång, väcktes den amerikanska traditionen till nytt liv. Originellt cellospel och hejdlösa drillande banjosolon mötte Aoife O?Donovans känslofulla sång.

Stråksektionen var även rytmsektion med intressant nyttjande av stråken som slagverk. Men det rytmiskt täta spelet lämnade även utrymme för mjuka ballader och innerliga hymner.

Detta var publikmässigt och musikaliskt kvällens höjdpunkt och en ny uppfriskande bekantskap. Men något i skymundan av detta pågick på stora teaterscenen ett annat mycket starkt sceniskt uttryck: Musik- och dansmötet Soniquete Flamenco.

Svensk folkmusik med sång och nyckelharpa mötte flamencogitarrer, slagverk och röst. Dessutom dans med Ann Sehlstedts starka, flamencoinspirerade koreografi. Här var det det konstnärliga uttrycket och experimentet som stod i centrum, och inte folklig tradition. Men estetiskt och sceniskt förmedlades en mycket stark upplevelse och djup känsla.

Förbluffande var det också att ta del av svenska artister som gått så djupt in i spansk stil och teknik och inte minst Ellen Pontaras obekymrade övergångar från svensk trall till andalusisk, hes och hetsig röst.

Ännu mer av konstmusik var det i New Tango Orquestas konsert. Förutom det tydliga spåret från Astor Piazollas Tango nuevo, spökade även Philip Glass minimalism och barockens estetik i detta. Det var lite för mycket av lånta fjädrar i det ganska tunna låtmaterialet, men mycket fint spel av stora musikanter.

Från uttryck som detta på stora scenen var det ett ganska stort steg till pubens svettiga och stökiga scen. Mikael och Mia Marin hörde till virtuoserna där som kämpade för att höras i publiksorlet. Trots dåligt högtalarljud nådde deras drivna duospel ändå fram, som ett tydligt avstamp i det svenska låtspelets mylla.

Lugnast var det som alltid vid intima Cupanscenen. Där kunde man höra Göteborgtrion Hitzaz utflykter i Makedonien och Bulgarien. Några egna saltstänk från västkusten var det också. Tillsammans en kryddig anrättning.

Men inför framtiden tycker jag festivalen ska ta in mer av genuina företrädare för andra folkkulturer. Turkar, bosnier, kurder? De finns ju här i landet också.

LARS H JONSSON