Faurés Rekviem har nära nog älskats alltsedan det första framförandet för drygt hundra år sedan. Men kritiska röster fanns likväl tidigt: det hette att detta inte var ett rekviem utan en dödens vaggsång, vilket nog syftade både på visa ingrepp i texten och på musiken som ansågs vara om inte hednisk så i varje fall profan.

Fauré försvarade sig och sitt verk. Det var så här han tänkte sig döden: inte en smärtsam övergång utan ett förhoppningsfullt överlämnande; det heter ju faktiskt giv dem evig frid.

Väsentligen var det denna ljusa andakt som präglade framförandet i domkyrkan i går. Introitussatsen kan tänkas som en sorts sammanfattning av verkets känslospektrum: tuttipartiet låter sig uppfattas som domsbasuner, kören sång är trygg och trosviss, blåsarna bekräftar. Gång på gång i fortsättningen återkommer dessa stämningar.

Barytonsolisten Wiktor Sundkvist var mest till sin fördel i sin andra insats, Libera me- satsen.

Av någon anledning hade sopransolisten Hedvig Eriksson valt att framföra sitt parti från en plats långt bak, och vid sidan av kören. Nu hade det inte spelat någon roll, tror jag, var hon än haft sin plats: hennes insats var verkligen storartad: en sång som jag vill kalla både allvarlig, jublande och liksom tyngdlös; hoppet om evig frid svävade under valven.

Den stora kören - var den rent av för stor med tanke på orkesterns numerär? -klingade genomgående fint, i synnerhet i offertoriet och Sanctus - satsen.