När Bob Chilcotts "Re-quiem" klingar ut är det med hopp och förtröstan. Ett ovanligt vänligt och inte alls tragiskt anslag, som präglar hela dödsmässan från "Kyrie" till "Lux aeterna".

Kör och orkester fyllde kyrkan med majestätiska himlaklanger, där solisterna, tenoren Conny Thimander och sopranen Anna Jobrant svävade ovanför med sina ljusa, men fylliga röster.

Samtidigt som det var grandiost, var det innerligt i ordets bästa bemärkelse.

En intuitivt föränderlig massa av dynamik och stämmor som ekade eller byggde upp varandra. Klangbilden var bred med många färgningar.

Den starka känslan av harmoni skulle kanske ha blivit än starkare med en mörk kontrast, men det är svårt att kritisera ett så välgjort och konstnärligt helgjutet verk.

Alla involverade hade lika stor del, Domkyrkans kammarkör och orkester, solister, Accentus och Östgöta Blåsarsymfoniker - alla var precisa, lyhörda och med gott gehör.

"Requiem" uruppfördes i mars förra året, i Oxford där Chilcott lever och verkar. Kvällens konsert var Sverigepremiär och tonsättaren dirigerade själv verket.

Chilcott tog dessutom med sig "Capriol Suite" (1926) av Peter Warlock, en musikkritiker under pseudonym, som var fascinerad av elizabethansk musik.

"Capriol Suite" är som små otidsenliga, dansanta bagateller, långt från vad all modernism heter. Stråkorkestern var alert och stämflätorna kom gott fram.

MOLLY TELEMAN