Som åhörare på Linköpings Folkmusikfestival blir man snabbt en mänsklig mixtape av nordisk folkmusik - musiken överlappar varandra från scen till scen och däremellan står det folkmusiker i varje garderob. Musiken spelas av unga, för unga och många har rest långt för att vara med. 

Efter en dag proppad med kurser i dans och musik satte konserterna igång vid halv femtiden på lördagkvällen. Det var inte många på plats när Ethno On The Road spelade på den stora scenen i Cupolen, men stämningen var god. Den stora mängden människor samlades för vokalgruppen Kraja i Teatern en timme senare. Fyra chosefria unga tjejer med finstämda harmonier skapade ett tydligt lugn i publiken och det var en skön mjukstart på kvällen.

Ulrika Gunnarsson Trio med Esbjörn Hazelius och Anders Löfberg i Cupolen hade höga förväntningar på sig, men trion kunde inte riktigt fylla scenen med sin personlighet. När Ulrika lämnades själv på scenen blev det tungrott för henne att tralla runt de drygt trettio paren i den stora lokalen.

Artikelbild

| Vokalensemblen Kraja hade bytt ut de traditionella folksångerna mot egenskrivna.

I puben var det högre tryck. Bert Deivert på mandolin och Janne Zander på gitarr och den oannonserade Nina Perez från MP3 på fiddle behövde inte mer än en traditionell blues för att få folk att röra sig i takt. Bert hade grovt vägsalt i sin klangfulla röst och det var svårt att gå därifrån.

I rummet bredvid förförde den heta göteborgstrion Tzeitel sin publik. Sara Fridholms dragspel var tyngdpunkten för Anna Cochranes fiol och Christopher Andersson Bångs kontrabas. De hade genuin klezmerkänsla med yr spelglädje, svart tragik och självklar charm på scen. Tzeitel var en av flera ensembler med mycket egenskrivet material, till exempel en söt Kätzel Pretzel; kattkringlan.

Istället för Stormsteg var det Olav Mjelva & Erik Rydvall som avslutade sin andra spelning någonsin i Teatern. Symbiosen som uppstod mellan nyckelharpa och fiol var något fenomenalt. Publiken framkallade vackert extranummer med högbarocka vändningar.

Jag hade räknat ut Cupolen som en svår gympasal men Anno 2010 skapade riktigt högt tryck. Dansgolvet kokade och tonerna glödde. Mats Edén och Leif och Magnus Stinnerbom, tre värmländska spelmän, hade en oslagbar känsla för takten.

Jublet mellan låtarna hade varit öronbedövande om man inte redan hade glömt omdömet och öronpropparna hemma.

Violinisten Ragnhild Furebotten hade med sig en hel blåssektion och två hallingdansare till Teatern. Inte nog med att hon med sin avväpnande charm kunde snacka omkull en hel publik på norska, hon visste också hur man tar sönder en polka så att den blir rolig med hack i skivan. Med lite lagom ångest över att missa Nordic och Ellika (Frisell) och Solo lämnade jag sedan festivalen. På väg ut brottades flera skrubbspelare om att lämna det sista, bestående intrycket.

-