Ett tonsatt Requiem är inte sällan tungt, sorgset, dramatiskt, ibland till och med hotfullt i tonen. John Rutter har närmat sig de eviga frågorna från ett annat håll. Visst är början ödesmättad med dova pukslag, men strax gör sig ljuset och hoppfullheten gällande - något som sedan dominerar och varar hela verket igenom.

Rutters musik är omedelbar och nästan alltid lätt att lyssna på, lätt att ta till sig. Ackorden är rena och klara, och lyssnaren behöver ingen förförståelse för att låta sig gripas. De sju satserna varierar uttrycken inom en konsekvent formad ram. De sista fraserna är samma som de första, vilken ger en bekräftande känsla av fullbordan. Mycket illustrativt låter Rutter en solocellist - i detta fall Gunnar Nordell - med instrumentets lägsta register kommentera och färgsätta körens Ur djupen ropar jag till dig.

Man upplever en sorts massverkan när tre körer samarbetar. Trots antalet sångare når de inte alltid fram över den välspelande orkestern, men de låter underbart fint i Agnus Dei och i verkets unisona partier.

Sopranen Susanna Stern sjunger Pie Jesu betagande, utan att konstra till den enkla och nästan visartade melodiken. Orkestersatsen är genomskinlig och viktlös och alltsammans är oerhört vackert.

Denna tröstefulla dödsmässa är fantastisk musik, väl tillvaratagen av domkyrkans sångare och musiker och dirigerande Jörgen Ralphsson. Och det Requiem av Otto Olsson som vid säsongens början annonserades till denna dag hoppas jag vi får höra en annan gång.