Så mycket roligare det blir att lyssna på musik som man får veta något om. Så blev det i går när domkyrkans domprost Peter Lundborg inledde gårdagens konsert med en koncentrerad genomgång av de musikaliska passionernas historia.

Han berättade bland annat att Bach ändrade i ”Johannespassionen” allt eftersom han framförde den. I går fick vi höra ursprungsversionen från 1724.

Verket behandlar – som alla passioner – berättelsen om Jesu lidande. Från Judas förräderi, gripandet, Petrus förnekelse och rättegången till den oundvikliga korsfästelsen. Evangelisten sjunger de bibeltexter som för handlingen framåt, och Johan Christensson var både välartikulerad och chosefri. Det lät så enkelt trots att tonsprången är många och allt annat än lätta.

Artikelbild

Solisterna representerar enskilda människors kommentarer till händelseförloppet. Alla fem var väl valda och bidrog på sitt eget sätt till den sköna upplevelsen. Kvällens höjdpunkter blev basens aria ”Eilt, ihr angefochtnen Seelen” (Skynda, ni oroliga själar) med körens ljuvligt klingande kommentar ”Wohin?” (Vart då?), samt den flöjtbeledsagade sopranarian ”Zerfließe, mein Herze” (Flyt bort, mitt hjärta) med Susanna Stern. Där och då stannade tiden.

Jämte evangelisten har kören den svåraste och mest dramatiska rollen. I de många koralerna är koristerna den kristna församlingen som reflekterar över vad som händer. Här lät de väldigt fint och bjöd på allt från de starkaste till de svagaste nyanserna. Men i samspelet med evangelisten ska det ibland hetta till när de spelar uppretad folkmassa som bland annat kräver att Jesus ska dödas. Tänk er! Det är faktiskt något av det värsta man kan begära att någon gör mot en annan människa och jag hade gärna hört mer svärta och hat i de passagerna.

De båda orkestrarna var samspelta och lät sig också ledas av Jörgen Ralphssons fasta hand. En särskild guldstjärna till de musiker som ackompanjerade solisterna i deras arior.