De kyrkliga verkan av Mozart är ju inte så många, och inte heller så ofta framförda. Förutom hans Requiem är det väl c-moll-mässan som då och då framförs.

Liksom dödsmässan räknas denna till tonsättarens storverk.

Verken har flera likheter och båda hör också hemma i senare delen av Mozarts liv. Det är ofullbordade mässor där vissa avsnitt saknas helt eller delvis.

Det är storslaget upplagd musik, för kör, orkester och sångsolister, där den musikaliska stilen, och formen, bär spår av ett djupare studium av barockens kyrkomusikaliska mästare J.S. Bach och Händel.

Det innebär en intrikat komponerad kör- och orkestersats. Ofta är melodiken invävd i en kontrapunktisk, komplex flerstämmighet. Detta gäller främst de textmässigt innerliga eller ödmjuka partierna. Medan de ljusa och jublande satserna bygger på den enkla, effektiva treklangen i dur eller moll.

C-mollmässans inledande Kyrie är ett av de vackraste avsnitten med ett inåtvänt allvar. I söndagens framförande i domkyrkan växte det fram, tungt men eftertänksamt. Här, som på flera ställen var klangen storslagen.

Sångsoloinsatserna hos Mozart domineras ofta av sopranröst. Så även här. Anna Jobrant var den som sjöng flest av dessa. De är ju också skrivna för en relativt hög sopran.

Hon bemästrade det stora omfånget och de ibland stora sprången väl.

Den andra kvinnliga solorösten var Anna Zander Sand. Hon är mer av en mezzosopran eller altröst. Men klarade även hon fint det krävande tonomfånget som ofta låg i sopranregistret.

Michael Axelsson och Martin Frodlund sjöng endast i ensembleavsnitt med trio och kvartett. De fungerade väl. Rösterna var distinkta, intonationen var ren och balansen ganska väl avvägd mellan rösterna.

Som helhet var tolkningen under Torbjörn Köhl övertygande. På några ställen var kanske tempot väl högt för den stora akustiken. Men kör och orkester klingade väl, både var för sig och tillsammans.

Den stora publiken fick en mäktig musikalisk upplevelse.