Det finns ögonblick på konserter när jag känner att jag inte skulle vilja vara någon annanstans.

Precis den känslan fick jag när de medverkande släppte lös den snabba fugan i ”Cum sancto”-satsen. Rossini har verkligen inte gjort det lätt för musikerna. Kompositören växlar friskt mellan heltons- och halvtonssteg, tempot är högt och inom den stadiga grundpulsen kommer insatserna på både väntade och oväntade ställen. Den som inte ägnar noterna och dirigenten sin fulla uppmärksamhet går lätt fel i harmonierna.

Så icke i lördags.

Det lysande resultatet beror delvis på musikernas skicklighet och kärlek till verket. Men koristerna hade aldrig nått dit utan det gedigna instuderingsarbete som deras dirigent Anna-Carin Strand måste ha lagt ned.

Körsång ställer höga krav på kollektivt tänkande och individuellt ansvar. Samtidigt. Man måste smälta in i stämman men får aldrig falla för det oönskade grupptryck som kan uppstå – det som medför att koristen börjar sjunga snabbare eller långsammare än dirigenten vill. Då havererar hela idén med körsång.

Så icke i lördags. Allt satt som en smäck.

Fyra fräscha solister bidrog till upplevelsen. Var och en med en varm och vacker röst. Och Per Borin drog in dem i helheten genom att dirigera dem lika mycket som de andra musikerna. Jag har hört stora körverk där solisterna sjungit både rent och snyggt, men där de av någon anledning haft en egen tolkning av det verk de medverkar i. Det har då känts som om de gör sin egen grej och så får resten hålla på med sitt.

Så icke i lördags. Och jag är så glad att kunna skriva att det här är en av de bästa konserter jag någonsin varit på.

Läs mer om Linköpings symfoniorkester på www.liso.nu. Läs mer om Chorus Lin på www.choruslin.se. Läs mer om musiklinjen på Vadstena folkhögskola på www.vadstena.fhsk.se/home/musiklinjen