KONSERT

Tjugotvå år sedan. Så länge sedan var det Anne-Sophie Mutter senast spelade med Norrköpings Symfoniorkester.

Det syntes på bänkraderna i De Geerhallen, det var få lediga platser och ovationerna efter konserten nådde ända upp till tredje balkong. Alla med blickarna mot Anne-Sophie Mutter i hennes eleganta kanariegula klänning med gnistrande applikationer och violinen i handen.

Hennes spel är bländande. Så där att det är svårt att hitta några få adjektiv som passar in, eftersom tonen och stilen hela tiden förändras och är levande. Den första satsen av Brahms violinkonsert lät henne briljera, i synnerhet den magnetiska, kadensartade variationen då hon spelade ensam. Anne-Sophie Mutter är nästan oroande bra, så att den förkylda septemberpubliken efter en stund in på konserten med glömde bort att hosta.

Norrköpings Symfoniorkester stod tillbaka i adagiot så att det verkade som om de "följde efter" istället för att vara jämbördiga med solisten som brukligt är i denna violinkonsert. I allegrot sedan, var det som om Anne-Sophie Mutter - och kanske också orkestern - andades ut, lättade över att ha något mer konkret att ta tag i. Formen var trots det fortsatt otydlig. Anne-Sophie Mutter hade definitivt den uttryckskraft och intensitet som krävs, men helhetsintrycket av violinkonserten var alltför splittrat för att vara riktigt tillfredsställande.

Det är i sig märkligt eftersom dirigenten Michael Francis lyste i första halvan av konserten. Dag Wiréns Serenad för stråkar och Edward Elgars Enigmavariationer var som nya, friska. Serenaden framfördes med stor värme. Dynamiken var varierad, rytmiken glasklar och det var konstant spännande att höra på.

I Enigmavariationerna som har än mer branta toppar och dalar vad gäller dynamiska stegringar, fanns det en dramatisk och mäktig spännvidd. Stycket ställer stora tolkningsmässiga krav men SON och Michael Francis spelade det med stor vitalitet. För min del var det något nytt som föll på plats vid lyssningen. De fjorton olika porträtten av vännerna är sinsemellan väldigt olika, men bildar en helhet trots det, där olikheterna är som mosaik och inte kan vara utan varandra. Tänk om det är det som är Elgars "enigma".