Som en radiosignal inte riktigt inställd eller som ett utomjordiskt rymdskepp som sakta närmar sig. Svagt, stilla, skapade andraviolinen, Jenny Sjöström, i Sjöströmska kvartetten den susande bakgrunden till "Fratres" av Arvo Pärt. Ensemblen växte gradvist till ett levande klanglandskap - och krympte sedan igen, till det intet musiken kommit ur.

I Joseph Haydns stråkkvartett nr 34 i D-dur var de oväntat försiktiga. Det blev otillfredställande när fraserna hela tiden bara nästan var på plats, som om det var deras andraspråk. I sista satsen blev de plötsligt självsäkra och fann humorn i starka dynamiska kontraster. Förstaviolinen i Ellen Hjalmarsons händer blev briljant och fräck och satsen fick en härlig presto-karaktär. Mellan verken pratade de fyra, fortfarande unga musikerna entusiastiskt om kompositörerna och gav mer eller mindre okända upplysningar, till exempel om Bela Bartóks utseende och benägenhet att stirra på sitt sällskap utan att säga någonting i långa stunder.

Den totala koncentrationen från sista satsen följde med till Bartóks första stråkkvartett. Utan paus mellan satserna och allt snabbare, med hetsigt, stringent spel av Sjöströmska.

De fyra individuellt mycket skickliga musikerna övertygade fullkomligt som ensemble med sina naturliga musikaliska formuleringar. Man kan tycka att Haydn skulle vara enklare att ta till sig än Bartóks krävande musik från början av nittonhundratalet, men Sjöströmska kvartetten verkade känna sig hemma i den senares passionerade anslag.