Det är fullkomligt omöjligt att bedöma lördagens Torssonspelning på Backstage utifrån några som helst vedertagna musikaliska kriterier, så jag ska inte försöka mig på det heller. Bandet är helt enkelt för konstiga, med sina texter och melodier du inte hittar någon annanstans.

Torsson inleder med ett parti äldre låtar, som genast vinner publikens gillande. ”Lingonplockning” med dess prototyp till hockeykörsrefräng, och den banalt geniala ”Elmia jordbruksutställning”, är de främsta exemplen. Med ”Festen hos Lundins” går bandet över till nästa del i konserten, där det nyare materialet dominerar. Här blir det tydligt att bandet verkligen har hängivna fans – i stort sett allt nytt, inklusive det som inte är släppt ännu, får nästan lika bra gensvar som hitsen. De nya låtarna står inte ut, men bra är det. Och med ”I bilen” visar de återigen sin största tillgång - det går att skriva låttexter om precis vad som helst.

Musikaliskt är det riktigt bra. Inte minst Sticky Bomb på trummor som gör en gedigen insats. Det enda problemet är möjligen att Bo Åkerströms röst, som på skiva inte direkt är känd för att vara ett under av tyngd, emellanåt drunknar i den stundtals rätt hårda musiken.

I den tredje och sista delen av spelningen återgår Torsson till äldre låtar, och publiken jublar åt det mesta. Sedan är kanske inte en grupp av mer eller mindre ölstinna, företrädesvis manliga Torssonfans i medelåldern, den mest svårflörtade typen av publik.

Konserten avslutas med de största hitsen, och publiken får verkligen sitt lystmäte. Under ”Det spelades bättre boll” briserar Backstage i ett kollektivt lyckorus. Därpå följer fyra extranummer, med ”Hälften vore nog” som den givna avslutaren på en synnerligen lyckad kväll. Och det är förmodligen inte meningen att någon ska bli klok på Torsson. 

Andreas Homanen