I går kväll var Edith Piaf, Björk och Kate Bush i Linköping. Eller i alla fall deras röster. Imitatören, mezzosopranen och allkonstnären Maria Möller bjöd på show i Crusellhallen. I en varieté som färdas från Anslagstavlan till Chess, barndom till nutid, och från Sverker Olofsson till Cher, navigerar Maria Möller sig väl. Det är ömsom allvar och innerlighet, ömsom skratt och dräpande satir, och ömsom vackert skolad sång med bredd, höjd och eftertryck. Det är som en konsert där mellansnacken är viktigare än sångnumren, en ståupp-show med sprakande musikinslag, och en tyngdlyftartävling i imitation och dialekter. Ibland kan jag tycka att Maria tappar tempo, och kanske förväntar jag mig ett skämt när hon bestämmer sig för att vara seriös, och en röstimitation när hon bara väljer att låta som sig själv. Men när imitation möter sång slår det fullständigt musikaliska gnistor om Maria. I både första och andra aktens avslut kastas publiken med i medleyn som kombinerar sångpärlor från Patti Smith, Jennifer Rush, Elaine Paige, respektive sångsatirer av Veronica Maggio, Lill Lindfors och Malena Ernman, med röstuttryck som är påfallande lika sina original där humor, skönsång och imitation möts till en fantastisk, härligt symbiotisk höjdpunkt.