En av mina vänner uppdaterar just nu sin omvärld om hundra dagar av sommar. Och trots att åskan knallat i närområdet och kylan gömde sitt juni, så visst känns det just nu som att sommaren bara pågår och fortsätter? En sommar som inte minst förkroppligas om man söker sig till en vacker insjövy, omger sig av gärdesgårdar och röda timmarbyggnader, och låter en företeelse så tydlig som någon samla människor och fylla denna plats: Allsång.
Allsången i Kisa har blivit en tradition. Blandningen av åldrar, av det lokala och rikskända artisteriet, av det amatörmässiga och professionella, och förmodligen inramat av diverse olika väderlekar, har allsången fått Kisa med omnejd att komma, se och sjunga. I år bjuder vädret på sitt bästa leende och artister som sträcker sig från Hycklinge Krogshow, över Lill-Babs till kvällens hemliga gäst: Moneybrother. Blandningen av allsång och artistframträdanden har hittat sin form och skapar en hemtrevlig stämning. Det här är svensk sommar så att det i det närmaste går att ta på den.
Av artisterna är Lill-Babs det oemotståndliga proffset. Hon vet att ta sin publik, att sprida energi långt över bergsknallar och insjövyer, och att blanda berättelse och sång på sitt självklara sätt. Moneybrother som hemlig gäst leder in på en repertoar på svenska i det där landet där särdrag i röst delvis vunnit över skönsång, men charmen kommit längre än så. Som lokala representanter visar inte oväntat Fredrik Frallan Jonsson att han förstått det här med modern vistradition, medan Frida Johansson på fiol överraskar i sin begåvning. Riktigt bra blir det därtill när Moneybrother ackompanjeras av just Frida och även munspelaren Mikael Fall. Och riktigt bra hålls det hela samman av Willy Svahn.
Men självklart handlar allsång om mer än artister och sångsledare. Det handlar lika mycket om sin publik. Och ska jag säga något negativt så är det att integrationen mellan publik och artist/allsångsledare stundtals kunnat vara bättre och att man kunnat våga mer i att låta olika artister uppträda tillsammans. Men, hemtrevligheten, den sång och musik vi hör och tar del av, och spännvidden i artisteriet, gör att detta definitivt – och hoppas jag för flera – stannar kvar som ett av hundra vackra sommarminnen.