Den goda uppslutningen i Harrys källare på torsdagskvällen tar jag som ett glädjande tecken på att konceptet Rockbar har lyckats etablera sig som en stabil leverantör av levande musikunderhållning.

För inte kan man kalla årets premiärtillställning för ett publikfrieri. Ett okänt Norrköpingsband som inte ens Google kan hitta och så ett konstigt Eskilstunaband som inte kan bestämma sig för vad de spelar för sorts musik. Visst verkar det suspekt och olycksbådande? Men icke!

The Void gör sin andra spelning. Någonsin. Det märks inte. Imponerande proffsigt och snyggt framförd blues i den flummiga skolan med grym sånginsats. Visst, det är pretentiöst så det skriker om det men det säkra framförandet gör att jag med lätthet förlåter det.

Jeremy Irons and the Ratgang Malibus uppfyller alla mina förhoppningar. En tät spelning där flummet tillåts ta ut svängarna medan den skitiga garagerockkänslan hela tiden lurar bakom hörnet. Helt plötsligt bryter den sig loss och kastar sig över en hippie-dansant publik. Det svänger konstant i en timme och publiken är hela tiden med på noterna.

Det är inte en kväll som får någon att utbrista "jag ska också starta band, det där kan ju vem som helst göra!". Men däremot tror jag att fler än jag går hem med ett förnyat förtroende för egensinnig musik som följer de slingriga stigarna till hjärtat.