Vilken festlig öppning: John Williams fanfar från Los Angeles-OS 1984! Därefter var det en hel del folkligt inspirerad musik som gällde.

De snabba och lite dansanta partierna i Vaughan Williams och Milhauds sviter var närbesläktade i sina uttryck.

Jag associerade till de lättlyssnade och käcka toner som i många av 40- och 50-talens folkliga filmer ackompanjerar glada och äppelkindade människor som jobbar för en gemensam sak eller promenerar hurtigt i en vacker landsbygd.

Musiken var bejakande och hantverksskickligt sammanställd. Förmodligen innebar den ingen större utmaning för blåsarsymfonikerna, som spelade spänstigt och smidigt.

En av Milhauds långsamma satser var otroligt vacker och levererades med en förädlad blåsarklang.

Som kvällens huvudnummer såg jag Perry Goldsteins "The Abundant Air" för saxofonkvartett och blås-orkester, en kombination som lät originell.

Rollin' Phones har ett starkt varumärke och har under många år befäst sitt renommé som goda musiker och en samspelt ensemble.

Men för mig blev det något av en antiklimax, eftersom musiken inte förmådde ta solisterna tillvara. Det var ett minimum av växelspel och kontrasterande repliker mellan kvartett och orkester, och eftersom alla spelade samtidigt mest hela tiden försvann saxofonkvartettens särpräglade klang i det allmänna blåsandet.

I sina vackert röda klänningar syntes de gästande musikerna väl, däremot hördes de inte påtagligt. Det var lite snopet att de inte fick spela mer, kanske något eget stycke.

Allt det där hade dock kunnat accepteras om musiken i sig själv varit intressantare och inte så fragmentarisk. Dissonanser? Välkommen, ös på bara! Svårt att stampa takten? Inga problem! Okonventionellt och modernistiskt? Gärna, vad spännande! Men det måste finnas ett flöde, en riktning, en energi som tar mig från en plats till en annan.

Bäst var istället avslutande "Lincolnshire Posy" av den egensinnige tonsättaren Percy Grainger. Hans sätt att tolka brittiska folkmelodier präglades av både respekt och humor, och med sin vackra och vårdade engelska presenterade dirigenten Martin Yates verket på ett utmärkt sätt.

Gunnar Ekermo