Färg, lyster och omsorg präglar årets examensutställning, med endast kvinnliga deltagare och som domineras av textilmaterialet.

Det finns hos Jenny Lööw med finmönstrade broderier och vävar av handfärgat garn och det finns hos Frida Orlanders lite poppigt komponerade applikationer (för tapeten, gardinerna eller vad?).

Guldfärgat läckra är Clara Gorgis väggbonad och kuddar (det känns kungligt med blått mot gult) - och Lina Eskilssons pläd och lampor i handstickad ull lyser behagligt i sin installation.

Artikelbild

Hasti Radpour: Kunskapsträd, äggoljetempera, plywood, furu.

Samma också med Sofie Johanssons handtryckta textiler med bl a kurbitsblommor, och Elin Lättmans mulligt, mysiga sänggavlar med behagliga färgnyanser.

Det är betecknande att mycket av utställningen uttrycker just denna oskuldsfulla behagliga estetik.

Detsamma gäller också för damklädesdesignen. Visst blir jag charmad av Elenor Keijsners "Flickklänning för kvinna", där dessutom en Nalleman sitter nedanför på ett handbroderat barnvagnsstäcke - och visst finns det en fräschör även i Elin Strands fint färgnyanserade klänningar.

Men här finns samtidigt en utstickare, som lättast kommer att kunna sälja sina produkter. Eller vad sägs om Marie Klings snyggt ullbaserade "Brudklänning med brudkrona", eller kanske hennes Kavaj "Nuno", som är fantastiskt läcker med olika textilinslag.

Artikelbild

Marie Klings ullbaserade brudklänning. Foto: MARIA GUSTAVSSON

Jo, utöver textilen finns faktiskt också plasten och här imponeras jag särskilt av de gedigna kompositionerna i Elisabeth Widlund Bjurmans plastmattor. Det fungerar också utmärkt med hennes bordslampor med handtryckta mönster.

I materialet metall är det bara Natalie Siivonen och Marie Viste som visar spännande produkter i knypplad tråd och stickad koppar.

När jag ser den sistnämndas metallskrin, så kommer jag att tänka på möjligheterna att sticka nordiska metallbrynjor i den säljbara nordiska mytologins anda.

För trämaterialet står endast Hasti Radpour, den fina målare från Iran som jag tidigare recenserat. Hennes "Kunskapsträd" med ormen är formad mot en grönblåskimrande bakgrund. Och faktiskt, tillsammans med den i Nya galleriets permanenta skulpturen av den gråtande Gösta Ekman (Marie Louise De Geer), ger det mig en riktig aha-upplevelse.

Visst finns mycket skickligt hantverk och skönhetsprakt i årets kandidatutställning men, utöver Erika Lundqvists lite djärva hårsmycken, känns det väldigt traditionellt. Kanske skulle en större konfrontation mellan de olika materialen och teknikerna ha bidragit till djärvare skapelser.

LARS-OLA JOHANSSON