Det första intryck kollagen ger är att det har krävts noggrannhet och stort tålamod för att framställa dem. Smala pappersremsor är limmade, tätt sida vid sida på pannåer, så att de i viss mån påminner om tändstickstavlor från förr.

Anderssons kollage är dock fria från den stelhet som behärskade dessa konstruktioner. Här är det laddat med mysterier, tecken och symboler. Vissa verk är relativt stora (120x160 centi­meter). Limmandet av remsor måste ha krävt både tid och hängivenhet.

En serie bilder är porträtt. Det verkar som om konstnären försökt fånga den minst attraktiva sidan, den mest generande minen hos de avporträtterade. Serien blir ganska rolig, när man får reda på att förlagan utgörs av skolfoton.

Artikelbild

Den sönderfallande borgen.

De intressantaste bilderna är de som återger skeenden, vilkas ursprung och huvudsakliga avsikt inte på långa vägar står klar vid ett första möte. Möjligen gör de det inte heller över tid, vilket i så fall får ses som en bonus. Konstverk som år ut och år in alstrar underlag för nyfikenhet och reflektioner, måste man vara grundligt tacksam över.

Och det pekar åt det hållet med Rebecka Anderssons bilder. Det finns något särpräglat och genuint över de flesta. Det är faktiskt rätt sällan man ser en utställning där varje enskild bild så markant redovisar en integritet gentemot de övriga.

Det är också kul att försöka spåra de "hälsningar" som förmedlas av sedan länge döda storheter inom konsten.

SIEVERT SJÖBERG