Olle Schmidts bildinnehåll är av en säregen sort. Visserligen kan själva stilen påminna om den som andra anammat, men de skeenden som är stoppade i talande ögonblick, innehåller egenartade scenarier som bara existerar där.

Oftast är de människor som på olika sätt framträder i bilderna, som påträffade eller bara skymtade i samhällets/civilisationens utkanter. Av olika skäl har de hänvisats till en i huvudsak solitär tillvaro. Men samtidigt som de har tvingats acceptera ett utanförskap, biter det så att säga inte på dem. Jag har svårt att tänka mig en miljö, hur besvärlig den än förefaller, där de förr eller senare inte kommer att stå med fötterna på jorden.

Karga förhållanden och små omständigheter verkar snarast stärkande på den här människotypen. Dessutom besitter de en förmåga att ordna till det för sig, genom att upphöja sådant som en bortskämd stadsbo inte ens skulle notera, till värdefulla inslag som ingen kan ta ifrån dem. Med fantasi och idoghet har de skapat sig en värld som de, trots inslag av umbäranden, skulle tveka att byta ut mot något som allmänt torde ses som ojämförligt bekvämare.

Egensinne, okuvlighet och hotande faror har avsatt spår i deras yttre och inre. Men de har lyckats vända effekten av försakelse och möda och format en tillvaro där osäkerhet utmanar på ett positivt vis och där svart humor tränger igenom som dov klockklang.