- Sen kom den politiska konsten och tog livet av det här, säger Tomas Andersson helt kallt. Han är mannen bakom utställningen som öppnar söndag 28/2.

När jag var ung på 1970-talet hade ett sådant uttalande varit ytterst hädiskt. Nu är tidsandan en annan och den bortglömda svenska popkonsten visas på museum.

Livsbejakande

- Man har velat sopa den här korta perioden i svenskt konstliv under mattan. Jag vill lyfta fram den, säger Tomas Andersson och sveper med blicken över Westmanhallen, som redan sprakar av den halvfärdiga utställningen när vi är där på förhandsvisning. Utställningen öppnar i morgon, söndag.

- Titta på det här, det är livsbejakande. Protestkonsten som kom sen var tvärtom, man vill ju bara dö när man ser den, säger Tomas.

Men är popkonsten bara... "glad"? Nej, så enkelt är det naturligtvis inte. Länsmuseets konstintendent Stefan Hammenbeck och Tomas Andersson visar på samhällspolitiska kommentarer i verken, en Kennedy här, ett hakkors där, teveapparater (det var det nya mediet då) som kallas "dumburken", ett motorcykelstyre, motorer... mycket teknik. Och mycket män.

Av 27 konstnärer är tre kvinnor. En av dem är Atti Johansson, hon gick sedan den politiska vägen och finns i museets permanenta konstsamling på andra våningen. Har ni varit där känner ni säkert igen hennes stora olja "Skogsbruksteknologi" från 1970-talets inflammerade skogsdebatt.

Tongivande Manker

Av männen är Jan Manker (född 1941) starkt tongivande, han gjorde det allra första svenska popkonstverket "Animal farm" (som förstås finns med här). Och han kommer till museet under utställningstiden och kan berätta själv om tiden och sin konst.

- Konstnärerna var unga på 1960-talet, de tog in konsten i samtiden och lämnade konstens "eviga världen", säger Stefan Hammenbeck.

Slit- och slängkonst

Så behandlades också själva konstverken lite som slit- och slängvaror, allt enligt 1960-talets melodi, plast- åldern då det nyskapande, men inte beständiga, hyllades. De har ställts undan, gått lite sönder och blivit skavda.

Tomas Andersson är intendent på det privata Per Ekströmmuseet i Kalmar. Han har under 17 år samlat svensk popkonst, bedrivit detektivstudier, lagat och tagit hand om.

De flesta av de drygt 60 verken tillhör Per Ekströmmuseet, några är inlånade av privata samlare.

- De här konstnärerna hade det inte lätt efter 1968, de målade för "amerikanskt", flera av dem vill inte titulera sig popkonstnärer.

- Jag hoppas det blir en nytändning för det här efter installationerna! Jag tycker att vi behöver en friskhet och en pensel i svensk konst, säger han, återigen utan att blinka.

Svensk popkonst intar nu Östergötlands museum. Westmanhallen kommer att glöda av färg- och formattacker från den sprudlande, nyskapande tiden på 1960-talet då allt var möjligt och experimenten flödade.

ÅSA CHRISTOFFERSSON