Vackert, skimrande och tvetydigt

Färgen är en grundbulten i Emma Hartmans konstnärskap. Här visar hon sex större målningar på duk och tre mindre akvareller. Alla utmärks av starka nyanser.

Oljefärgen har tunnats ut rejält. Spår av rinnande färg har använts på ett sofistikerat sätt. I några verk får spåren bilda eller symbolisera olika typer av vegetation, exempelvis skogsdungar eller tuvgräs på en utskjutande udde. Just de här målningarna har en ovanlig framtoning. På samma gång som de har något paradisiskt över sig, alstras en känsla av jordens sista tid. Men i det senare läget är det inte en undergång i utplåning och glömska, utan snarare ett steg i uppgåendet i ett underskönt kosmos.

I och med att färgen har tunnats ut så pass, har en genomlysningseffekt uppstått. Den är särskilt tydlig i de båda största oljorna, som speglar processer i olika rumsbildningar. Om man går nära inpå dem förefaller de helt abstrakta. Men på några stegs avstånd framträder olika rumsformationer som möts på en och samma plats.

Den omedelbara känslan är att det handlar om ytor och volymer i förändring, kanske en scen under uppbyggnad eller avveckling. Ljus tränger igenom inifrån/underifrån, som ekon eller kvardröjande minnen från en tidigare verksamhet, eller som en invitation från det som är i vardande. Alltsammans är vackert, skimrande och tvetydigt.

Akvarellerna är av ett annat slag. I huvudsak är de dekorativa och saknar det sugande djup som oljorna lockar med.