Efter att ha ledsagats genom Dramatens inre vrår till rösterna av legendariska skådespelare befinner vi oss på läktaren framför stora scenen. Vi uppmanas att blunda, en ögonbindel sätts på och en hand sträcks ut. I blindo utforskar vi teatern utifrån rösternas och den okända handens uppmaningar.

Samtidigt pågår en inre konflikt om tillit och huruvida man är en betraktare eller själv betraktas. Det är inte bara synen som berövats en utan även uppfattningen om tid och rum. Så kan en del av det omtumlande verket "Proscenium" som snart har premiär beskrivas. Fast egentligen går Lundahls och Seitls konstverk inte att beskriva, och heller inte att betrakta. De tar plats i besökarens medvetande genom att flera sinnesintryck sammankopplas till en enhetlig upplevelse.

-I våra verk är det alltid en friktion mellan den fysiska verkligheten och den verklighet som är inspelad eller förkroppsligad. Det inspelade kan börja kännas verkligt även om det antagligen inte är det, säger Martina Seitl.

Immateriell konst

Christer Lundahl och Martina Seitl träffades i Nyköping för elva år sedan. Då studerade Martina koreografi i London och Christer var konstnär och på väg till Italien. De blev ett par och upptäckte ganska snart att de trots sina olika uttrycksformer delade samma konstnärliga visioner. När de 2003 flyttade till Prag fick Christer upp ögonen för performancekonst och tillbaka i London började de 2005 att skapa tillsammans.

-Vi delade samma inre värld och attraherades av samma sorts konst. Sedan blev det bara mer och mer att vi jobbade ihop, säger Martina Seitl.

Christer Lundahl fyller i:

-Jag hade idéer om att göra konstverk immateriella. Att skapa konstverk i besökarens medvetande, och det är egentligen det vi gör fortfarande.

Berövar synen

Mörker och tredimensionellt ljud i hörlurar är typiska ingredienser i Lundahls och Seitls verk. Genombrottsverket "Symphony of a missing room" visades på Nationalmuseum i Stockholm 2009 och har sedan dess återkommit på flera olika museer i Europa, bland annat på Konstmuseet i Göteborg. Det bygger på en föreställning om hur statyer betraktar besökaren i stället för det omvända. Tanken att beröva besökarna på just synen för att förstärka andra sinnen fick Martina Seitl under sin tid som koreograf i London. Hon experimenterade med dansarna och lät dem dansa med ögonbindlar. Sedan började hon fundera över vad som skulle hända om man vände på det och publiken fick ögonbindlar i stället. Verken har visats på museer, gallerier och nu teatrar. Numera får de erbjudanden om att skapa platsspecifika verk men det har inte alltid varit lika lätt.

-Vi har tagit på oss mycket genom att gå in i till exempel ett museum med en typ av konst som inte alls passar in där. Fast någonstans gjorde vi det så rätt i tiden att det har öppnat upp för fler möjligheter för oss, säger Christer Lundahl.