Det belägrade Hvitfeldska gymnaiset stormades av beridna poliser.
Många av dem som begav sig av för att demonstrera under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 var mycket unga. En del av de drygt 600 aktivister som belägrades och greps av polisen efter att ha övernattat på Hvitfeldtska gymnasiet var bara 14–15 år gamla. Själv kände jag flera som då var i övre tonåren som reste dit från Norrköping med ungdomliga förhoppningar om att “göra något” och att delta i den största protestfesten sedan åtminstone Tältprojektets turné på 1970-talet. Det var som om de skulle på festival, sommarens stora händelse. De kom tillbaka förkrossade, den kapitalistiska staten hade visat “sitt rätta ansikte” och svensk polis hade slagit ner protesterna med hästpiskor, batonger och skarpa pistolskott.
Kring millennieskiftet samlades en rad vänstergrupperingar under samma flagg, de kallade sig sådant som Attac och var en del av en global rättviserörelse som skulle ena “folket” i världen, bönderna, arbetarna och miljökämparna mot fienden, nyliberalismen och den internationella kapitalismen.
De jag kände till som reste till Göteborg var i huvudsak politiskt medvetna medelklassungdomar som närmast nostalgisk förde ett slags politiskt arv vidare från sina 40- och 50-talist-föräldrar. Precis som dem som vi möter i bröderna Löfstedts film över 20 år senare kom de att bli väletablerade lärare, läkare, kulturarbetare eller kulturbyråkrater, jurister, socionomer, forskare och policykonsulter.
Nils Petter Löfstedt var själv på Hvitfeldtska när det begav sig och fotodokumenterade händelserna. Aktivisterna hade egna alternativa “journalister” på plats som själva filmade belägringen och stormningen av gymnasieskolan och de gamla videofilmerna kommer väl till pass i filmen.
Med dramatisk musik och ensidigt fokus på just aktivisternas minnen får vi en lätt revolutionsromantisk bild av vad som hände. Alla de som då befann sig i Göteborg för att “demonstrera” var inte oskyldiga offer som pressades till “nödvärn” när de kastade stora gatstenar på polisen. Faktum är att många av dem som blev dömda för våldsbrott efter Göteborg sedan tidigare var dömda för brott och en tredjedel av dem skulle sedan begå fler.
Aktivisterna inne på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg grupperar sig för att försöka bryta polisens belägring.
“Fuck Schengen!” skanderades det då, sedan var det just dessa medelklassungdomar som drog stor nytta av Schengenavtalet och andra internationella uppgörelser för att skapa rörlighet inom Europa och i världen. De har sedan rest, studerat och jobbat i andra länder. Nu beställer de hem middag med Fodorabud och får föräldrar- och far- och morföräldrar omhändertagna av lågavlönade från alla världens hörn.
I dag står inte frågorna om global rättvisa högt i kurs. Även om flyktingars rättigheter länge varit i fokus, diskuteras knappt alls längre exploateringen av billiga arbetare och bönder i fattigare länder eller för den delen i Sverige. Runt om på klotet har just arbetarna och landsbygdsbefolkningen, globaliseringens tydligaste förlorare, blivit väljarbas för högerpopulistiska nationalister som nu genom ekonomisk protektionism och stram invandringspolitik vill rädda arbeten, välfärd och skydda sin “särart”. Också de alternativa medierna har den nya högern erövrat och mer effektivt använt för att mobilisera “folket”.
En kravallpolis i bröderna Löfstedts film "“På Hvitfeldska bodde vi”.
När skotten ven genom ett sönderslaget Avenyn och hästhovarna trampade ner “svarta blocket” så försvann energin ur rörelsen. I bröderna Löfstedts film talar man om att även om idealismens glöd svalnat och världen ter sig mindre svartvit, så har kampen för demokrati, jämlikhet, jämställdhet och rättvisa internaliserats i relationer och i yrkeslivet.
Kravallutrustade poliser är förberedd för att hindra aktivisterna inne på Hvitfeldska gymansiet att lämna skolan.
Den globala kapitalismen har sugit musten ur den internationella rättviserörelsen och effektivt kapat den för sin egen marknadsföring där klimat, mångfald och inkludering är rara signalord att kasta ut samtidigt som klyftorna växer. Inte minst här i Sverige där klassresorna i praktiken upphörde i mitten av 80-talet, det visar nu just EU:s jämförelse mellan medlemsländerna. Det har emellertid inte drabbat många av dem som var på Hvitfeldtska, för enligt klassamhällets logik hade de redan framtiden ordnad för sig.