"Ursäkta, det har blivit ett enormt misstag här."
Det är en mening som jag går och väntar på, dag ut och dag in. Rädd för att jag en dag ska stå där med byxorna nere och bli påkommen.
Att jag ska bli avslöjad för den bluff jag är.
"Imposter-syndrom".
För er som inte hört det begreppet innan – välkommen till den förvirrande värld där vi alla spelar vuxna och hoppas på att ingen ska avslöja att vi bara improviserar.
En liknelse kan dras till jantelagen. Typ.
Folk i min omgivning brukar fråga mig vad det är som driver mig. Hur det kommer sig att jag alltid vill skriva en bättre krönika eller ett ännu mer spännande reportage. Var kommer mina idéer ifrån och var hittar jag all min kreativitet?
Jag brukar slänga ur mig svar som: "jag är en tänkare", "det är ren nyfikenhet" eller "mina idéer tar aldrig slut".
Men mitt riktiga svar är:
"Jag måste passa på innan jag blir påkommen för att bara vara en ren bluff. Jag kör på tills jag blir avslöjad."
En kvinnlig journalist i 26-årsåldern – hon kan väl ingenting?
Jag får väldigt många mejl där läsare försöker tysta mig. Jag är för högljudd, använder fel ord, är för nedlåtande och tar för mycket plats.
Jag brukar skratta då och vara nöjd över att jag lyckats så bra med att lura er. För så länge ingen avslöjar mig så kommer jag att fortsätta.
Om vi ska diskutera fenomenet rent faktamässigt är "imposter-syndrom" en psykologisk term som beskriver en intern erfarenhet av att betrakta sig själv som en intellektuell bluff. Det är den där irriterande lilla rösten som viskar: “du förtjänar inte din framgång,” eller “alla dina prestationer är bara tur.”
Det låter ju väldigt sorgligt, men jag väljer att utnyttja det som en drivkraft. För hur skulle samhället se ut om alla kompetenta individer skulle hålla sig tillbaka? Tänk vilken förlust av potential och innovation.
Därför låtsas jag.
Jag kan ingenting om vuxenvärlden. Jag försöker iaktta hur alla andra gör och sen improviserar jag utefter det.
Mitt självförtroende grundar sig i att jag låtsas att jag har ett – och det funkar, sjukt nog.
För det kan ju inte finnas något facit på hur man är vuxen? Vem sitter på det i sådant fall? Jag har träffat många människor som är betydligt äldre än jag men som inte alls vet hur man ska bete sig.
Så om man ska mäta hur vuxen man är kan man ju knappast utgå från ålder?
Det måste väl ändå handla om en känsla?
Eller i mitt fall.
En roll man spelar.
