Jonatan Unge på Stora Hotellet i Linköping
När jag kommit in i lobbyn på Stora Hotellet i Linköping och ser att jag har fått ett SMS från Jonatan Unge är jag nästan helt säker på att få läsa något i stil med "Sorry, helt glömt bort intervjun". Jonatan Unges persona utåt sett är att vara en slarver, om än en allmänbildad slarver. Det är också en av anledningarna till att folk älskar honom som komiker, man ömmar med honom och skrattar åt hans misslyckanden i vardagen. Därav min fördom om att intervjun nu var på väg att ställas in. Men när jag öppnar meddelandet står det till min förvåning "Vi kan väl snacka inne på mitt hotellrum, kom till rum 100". Jag smiter upp, knackar på och möts av en svinglad Jonatan Unge som spricker upp i ett härligt snusleende när han sträcker fram handen. Därefter följer en visning av den gigantiska sviten han fått på hotellet ("du måste kolla in badrummet, det är typ som ett spa") som han är ledsen över att inte få sova i för att hinna hem till familjen i Malmö redan samma kväll.
Efter att vi inte lyckats få igång kaffemaskinen sätter vi oss vid ett bord som har utsikt över Stora Torget.
Jag trodde du skulle glömma bort intervjun.
– Jag tror aldrig jag har missat en intervju. Jag vet att det går massa rykten om mig att jag aldrig dyker upp på gig och jag vet att jag missat några gånger. Men i mångt och mycket så dyker jag upp om jag har sagt ja.
Stämmer bilden av dig som en slarver?
– Om man har den bilden så är det inte så konstigt för jag har ju liksom kört på den och den är ju hyfsat korrekt även om jag har överdrivit den. Men fördomarna stämmer, jag är dålig på datum och tider så det blir ju en hel del missar. Men just med jobb är jag ganska bra.
Anledningen till att vi ses är att Jonatan Unge under våren är ute på sin första soloturné och veckans sista stopp är på Konsert & Kongress i Linköping. Tidigare har han framför allt rest landet runt med kompisarna Ahmed Behran och Branne Pavlovic i komikertrion Semst som då delat upp scentiden sinsemellan, men nu ska Jonatan själv hålla låda i 75 minuter. Först släpptes 19 föreställningar men de sålde slut så snabbt att Jonatan la in dubbla shower på de platser där det var möjligt att trycka in det samma dag. Men även alla extraföreställningarna sålde slut snabbt.
– Första känslan var ju svinbra, för innan tänkte jag att ingen skulle köpa biljetter. Andra känslan: Gud, vilken hemsk press! Vad bra det måste bli! Tredje känslan: Allting är ju redan slutsålt, behöver jag verkligen anstränga mig då? De där sista två känslorna fick kämpa med varandra.
Du har varit komiker i 20 år, varför har du inte gjort någon soloföreställning tidigare?
– Tidigare har standupandet varit en "grädde på moset"-grej, jag kanske tjänade 200 000 på att köra en säsong ute med Ahmed och Branne och vi festade och hade roligt. Hade jag en dålig dag, då föll inte showen med det för då är kanske Ahmed och Branne var bra. Då stod jag inte där ensam med skammen. Hade vi sålt dåligt i Örebro, vilket vi gjort väldigt många gånger, så var det inte ett kvitto på att jag suger utan att vi alla är dåliga. Men nu med soloföreställningen så har det gått svinbra även om showen är en trea. Men såklart är det en fråga om pengar, det är en väldigt stor skillnad på inkomst nu när jag kör en längre föreställning själv.
Du har ju drivit med din katastrofala privatekonomi. Blir du rik på den här turnén?
– Japp, det här kommer jag bli rik på. Jag cashar verkligen in. I september kommer jag kunna ta SMS-lån igen, fan va skönt det ska bli. Då är mina prickar hos kronofogden borta. Som mest hade jag tolv prickar och nu har jag två prickar som snart är borta.
Finns det någon maxgräns för antal prickar?
– Nä, det finns ingen maxgräns. De är gulliga på det sättet, man får ha hur många prickar som helst.
Soloshowen är som sagt en timme och 15 minuter och utöver att Jonatan bävat för den fysiska utmaningen av att enbart stå upp så länge ("Har du stått upp i 75 minuter? Det är fan inte lätt!"), så har det varit svårt att hålla föreställningen rapp under så lång tid.
– Jag har alltid känt att 20 minuter är så länge man står ut med när man ser mig. Sen skiner det igenom att det är inte är så bra.
Har det känts så under turnén?
– Jättemycket i början. Svinmycket. Nu har jag lite kommit in i det och jag kan stå ut med att under så här lång tid så är det toppar och dalar. Det är också svårt att skriva så här lång standup, det ska vara så många skämt per minut liksom. Och jag har blivit gammal och trött, och jag har hållit på mycket med poddar och den sortens humor är inte alls som standup. Där kan man ha en set-up på fem minuter och sen en punchline så är folk nöjda. Det funkar inte på en föreställning.
I november förra året blev Jonatan Unge pappa för andra gången och att vara iväg på turné har krävt en del pusslande för att få ihop det när man har en 1,5-åring där hemma. Varannan vecka är det turnéliv och varannan vecka är det hemmaliv med "Putte".
– Det går inte att vara ute i flera veckor i rad. Nu är jag ute fyra dagar varannan vecka och då är min tjej hemma med "Putte". Hon har lite stöd av en nanny, mamma eller pappa men i princip är hon ensam fyra dagar själv med honom.
Passar turnélivsstilen dig?
– Det passar både bra och dåligt. Ett, det passar dåligt för att jag har ett litet barn. Och två, det passar bra för att jag har ett litet barn. Alltså jag slipper fyra dagar varannan vecka att vara med lilla barnet, då kan jag få lite egentid vilket är skönt. Men jag har hela tiden dåligt samvete.
Jag fattar. När man är på så många ställen som du är, tappar man fattningen om i vilken stad man är i? Vet du att du är i Linköping?
– En av de grejerna jag gillat med att turnera är att, Gud jag låter verkligen som en jävla boomer, men det är att jag uppskattat att jag har fått se så mycket av Sverige. Jag tycker att det är kul att få komma till en stad där jag verkligen inte bor i och ändå ha lite koll. Jag vet var Stora torget är, jag vet var gallerian är, jag vet ett par restauranger. Jag har kollat in domkyrkan. Och här vill jag passa på att säga stort grattis.
Till vad?
– Linköpings domkyrka är överlägset snyggast i Sverige. ÖVERLÄGSET. Uppsala är inte i närheten. Det som skiljer Linköpings domkyrka från alla andra domkyrkor är att Linköpings domkyrka har fattat att själva grejen med en domkyrka. Det ska vara rymd. Man ska drabbas av känslan: "HELVETE! Vilket. Stort. Jävla. Rum" och väldigt många andra domkyrkor, även den i Uppsala, förstörs av pelare eller annat tjafs. I Linköping är det bara ett gigantiskt rum och det är det jag vill ha när jag går in i en domkyrka. Det som är meningen med en domkyrka är att man ska bjuda in bönderna som har suttit i sina små stugor med 1,10 i takhöjd. Sen kommer de in i domkyrkan och bara: "HELVETE, det här är Guds hus!" och så är det ju verkligen i Linköpings domkyrka. Det ska vara ganska jävla cleant.
När vi ändå är inne på Linköping, vad säger du om staden?
– Linköping har jag egentligen inga supervarma känslor för. Det är väl Lars Winnerbäck som jag inte heller har så supervarma känslor för. Men Linköping är en ort på en slätt, precis som Winnerbäck sa. Linköping är väl den rikaste och viktigaste staden i Östergötland, men ändå på något underligt sätt i skuggan av Norrköping? Men ni ägde ju Norrköping när ni startade ett Linköping Campus i Norrköping. Ni fuckade dem. Sen är det ju lite kul med Folke Filbyter som ni har på torget.
Carl Milles har gjort den statyn.
– Ja, just det. Och det är ju så sjukt att Folke Filbyter biter av testiklar på hästar.
Är det så? Gör han det på statyn?
– Nej haha, inte på statyn, det hade varit en Milles-staty som hade gått till historien! Nej, men det är därifrån namnet kommer från, Folke Fölbitare, han biter ballarna av hästar. Wikipedia det! Sen har ju Linköping också Sveriges bästa museum, Flygvapenmuseet, det är svinbra. Helikopterflottiljen ligger väl också här? Bästa flottiljen i hela Sverige!
Du som kan det här med humor, vad säger du om östgötskan?
– Den är ganska kul eller hur? Gnällbältet är ju fulare.
Jag har alltid försökt att få över samtalet till att prata om västgötskan när folk dissar östgötskan.
– Den är ful. Västgötskan är en äcklig dialekt. Det är inte äckligt här, östgötskan är mer dum. Men inte äcklig. Du står inte i ett hörn och runkar. Och man är ju hellre pantad än att stå i ett hörn och runka.
Vi pratar en stund om Jonatans fotbollsintresse ("jag tittar aldrig på fotboll, men jag läser jättemycket om det") innan han packar ihop det Nintendo Switch som ligger i soffan (han spelar "Tears of the Kingdom", det senaste Zelda-spelet) och beger oss mot Konsert & Kongress. I receptionen springer vi in i Marie Göranzon som ska spela "Dödsdansen" på Sagateatern och plötsligt känns det gråa och söndagströtta Linköping som en plats där det händer grejer, en plats där Jonatan Unge och Marie Göranzon råkar springa in i varandra. Efter att han checkat ut och betalat för minibaren (två flaskor rött) så överraskar jag honom med att ta vägen förbi hans älskade domkyrka, vilket såklart uppskattas och bilder tas.
Skratten haglade när Jonatan Unge spelade sin soloföreställning på Konsert & Kongress i Linköping
Väl framme vid Konsert & Kongress, ungefär 20 minuter innan showen ska börja, tänker jag att han borde vara lite stressad men icke. Trots att han egentligen ska ta någon sorts specialingång ställer vi oss i kön med alla andra, till folkets stora glädje. Människor i kön vill prata och Jonatan berättar för någon kille om hur hans arv på moderns sida kommer se ut ("hon har en fastighet som är värd en del"). Han är liksom precis som man vill att han ska vara, gränslös och självutlämnande. Väl inne inser han att han inte behöver stå i kön för att scanna biljetten. Vi tar farväl och han ber om ursäkt att han inte hinner ses efter föreställningen för att han ska hinna med ett tåg 19:58.
Föreställningen är som sagt slutsåld sedan länge och Konsert & Kongress har förlagt föreställningen till "Garden", vilket är den atriumliknande lokal med glastak som tidigare var en innergård. Någon stackare har fått ställa ut stapelbara stolar och kombinationen med solljuset från taket gör att hela grejen känns mer som ett företagsevent än en standup, något Jonatan själv tar upp i början av showen ("Skönt att vara tillbaka på jobbet! Tack konstiga konferenslokalen!"). Det blir nästan ännu konstigare när man samtidigt brassar på med rökmaskinen, man försöker liksom sminka grisen. Men, det blir en riktigt lyckad kväll där skratten inte tycks vilja ta slut. Jag tänker på det Jonatan sa om att det var fysiskt påfrestande att stå upp i 75 minuter, och att det faktiskt också är fysiskt påfrestande för publiken att skratta och le under lika lång tid. Jag får krampkänningar i kindmusklerna och jag vet inte om det beror på att det är så roligt eller om det är att jag inte tränat skrattmusklerna tillräckligt till vardags.
Om du känner till Jonatan Unges komik så vet du att han blandar upp en mjuk personlighet med att chocka publiken med obsceniteter. En av det återkommande delarna i föreställningen är föräldraskapet, vad det gör med en och hur det påverkar hela ens liv. Och kanske skrattas det som mest när Jonatan berättar om paradoxen mellan att tänka sig att "duscha i syra" för sitt barn, samtidigt som man inte kan tolerera skammen av att någon gubbe eller gumma påpekar att barnet inte har en mössa på sig.
Efter att Jonatan Unge har stått upp i 75 minuter är showen slut och Linköpingsborna låter honom med applåder veta att det varit ännu ett kanongig. Jag tittar på klockan och ser att hans tåg går om 30 minuter. Det borde han hinna, tänker jag och i samma stund undrar om jag börjat ömma för slarvern.