Torgny Lindgren, som valdes in som ledamot i Svenska Akademien 1991, skrev ett 30-tal böcker. Han bodde i Tjärstad prästgård utanför Rimforsa och Åsa Christoffersson intervjuade honom så sent som i december förra året. Bland annat pratade de om beslutet att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan.
– Han försvarade valet så klart och sa bland annat att "Vi åldringar måste inse att detta är poesins väg till människorna, mycket mer än någon diktsamling!", säger Åsa Christoffersson.
Hon menar att Torgny Lindgren var unik som författare.
– Hans språk är så utmejslat, det har sån pregnans. Han tänkte ut allting och skrev sedan ner det för hand, mening för mening. Och det märks. Han såg också med mycket varm blick på de udda personer från svensk glesbygd och Norrlands inland som han skildrar.
Hur stort är tomrummet efter honom?– Oerhört stort. Det finns ingen annan röst som hans. Han skrev ju närmast på dialekt, men också på ett ålderdomligt sätt som leder tillbaka i historien och till de bortglömda delarna av Norrlands inland.
Hon lyfter fram boken "Minnen" från 2010, där Torgny Lindgren ger minnesbilder från sitt liv. Vad som är sant, och vad som inte är det, är inte så lätt att veta.
– Den är jättefin – och rolig! Man måste komma ihåg att han också var väldigt rolig. Han sa just det när vi pratade om Bob Dylan, "Man får aldrig skriva tråkigt". Och det gör han inte heller. Det finns alltid humor och ironi i det han skriver, säger Åsa Christoffersson.
Torgny Lindgren föddes 1938 och växte upp i Västerbotten. Han utbildade sig till folkskollärare och flyttade som vuxen till Småland där han arbetade i Vimmerby. Han debuterade med diktsamlingen ”Plåtsax, hjärtats instrument” 1965. Det stora genombrottet kom med romanen ”Ormens väg på hälleberget” 1982, som också filmatiserades av Bo Widerberg några år senare. Lindgren skrev såväl noveller och romaner som radiodramatik och lyrik. Den sista romanen, ”Klingsor”, kom ut 2014.
”Torgny var en storartad berättare i ett existentiellt rum som han skapade själv, och som han är ensam om, ett tonfall som kommer att förbli unikt levande i svensk prosa”, skriver PO Enquist om sin författarkollega i ett uttalande via Norstedts.
Stina Stoor, även hon författare från Västerbotten, säger att Lindgren fick henne att flytta hem.
– Hans berättelser från Västerbotten gav mig en ny bild av var jag kom ifrån. Jag hade flyttat när jag upptäckte honom, jag var på rymmen från Västerbotten och hade kanske aldrig återvänt om jag inte hade upptäckt min hembygd via Torgny Lindgren, säger hon.