Van Morrisons cd "Born to sing: No plan B" kom i veckan. En titel som också hade kunnat pryda Tommy Körbergs färska memoarbok, "Född till att sjunga, ingen reservplan".

Om det hade varit sångaren Tommy Körberg som stått i fokus. Men i boken tar rabulisten Körberg större plats. Så visst, det Bellmanska tilltalet "Sjung tills du stupar"(Bonniers) är mer rättvisande.

Tommy Körberg gillar inte journalister, det är känt. Han markerar det med att ständigt kalla dagstidningar för "blaskor". Samtidigt vet han bättre än de flesta hur man får journalister på kroken.

Första gången jag intervjuade Körberg var sommaren 1973, på Bingsjöstämman i Dalarna.

- Vilken blaska skriver du för? frågade han vresigt och när svaret var (lilla) Eskilstuna-Kuriren ville han inte ställa upp. Den gudomliga Monica Dominique gick i god för mig och efter en halvtimmes tjurande fick jag sätta på bandspelaren.

Vilken scenförändring! Efter ett par minuter var Körberg i berättartagen. Och då är han inte dålig. Han var 25 år vid tillfället, men hade redan lirat med "alla". Många musikerstories blev det.

Och han älskade svensk visa! Tommy Körberg förklarade vilken smärta som döljer sig bakom varenda strof i Birger Sjöbergs idylldiktning och hur han hade tacklat det på sitt splitternya Sjöbergalbum. Jag sög i mig.

Sen dess har det blivit några intervjuer, som alla börjat famlande, men som oftast slutat i dur. Mer än en gång har jag tänkt: Vilken storyteller! Mannen borde skriva sina memoarer.

Och nu har han gjort det. Det hade kunnat bli fantastiskt. Tommy Körberg är en person som verkligen tagit ut svängarna och har massor att berätta. Han säger vad han tycker och kan vara varm och kärleksfull mot kolleger/vänner som Björn & Benny, paret Dominique och HasseåTage.

Men behovet av vara elak står i vägen för läsupplevelsen. Framställningen tyngs av plumpa påhopp på artistkollegor, rent skvaller, stora doser grabbighet och inte så lite självförhärligande. Han berättar öppet om snedstegen och skyller inte ifrån sig, men går inte heller på djupet när han söker förklara sig.

Så jag är kluven, ordentligt kluven. Särskilt som han redan efter par sidor påstår: "Inbilla dig inte att du vet var du har mig efter att ha läst den här boken". Nähä, varför då bemöda sig?

Tommy! Jag vet åtminstone var jag vill ha dig. Bakom sångmicken under introt till "Anthem". När allvaret tar över och RÖSTEN föds på nytt. Till att sjunga, utan reservplan.