Jag minns min första bokcirkel. Tidigt 70-tal, i Eskilstuna. Vi var ett skönt snobbgäng som läste litteraturvetenskap på distans och som fann uppehållen mellan föreläsningarna alltför långa. Så vi slog oss ihop, en sextett, för att gå i klinch med världslitteraturen.

Vi utgjorde knappast en brokig skara. Alla var äldre, det vill säga i 40-årsåldern, var mellanskiktare, hade jobb med kulturanknytning: bibliotekarie, pianolärare, svensklärare, konstintendent, arkitekt - och så jag då, vars enda merit var att jag räknades som UNG. Det var då det.

Vi läste Jonathan Swift (alla fyra delar av "Gullivers resor", ska det va? så ska det), Sapfos lyrik, Fredmans epistlar, Dantes "Inferno", Shakespeare (förstås) Strindberg och Heidenstam. Upplysningsfilosoferna Voltaire, Rousseau, ja vi gav oss till och med på Montesquieus maktskillnadslära. Det var värdig litteratur för vår högbrynta församling.

Hade jag föreslagit läsning typ de böcker jag läst denna månad (Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" och Håkan Nessers "Styckerskan från lilla Bumba" hade cirkeln garanterat avvisat mig med en lätt fnysning: triviallitteratur.

Nu hade jag förstås aldrig kommit på tanken. Jag lärde mig snabbt vad som var fint och fult i kultursfären, vad som gällde och vad som skulle ratas. Det var inte alls svårt, tvärtom, jag trivdes bra med att vara kultursnobb och stoltserade gärna inför mina riktiga kompisar, som bara tyckte att jag var löjlig.

(Medan jag skriver detta poppar en fras upp från Bob Dylans "My back pages": "Oh, but I was so much older then, I?m younger than that now").

Vid ett tillfälle hamnade bokcirkeln på en föreläsning om norsk prosa. Föreläsaren förklarade för oss vad som skiljer författare från vanliga dödliga. Det var att författaren har "författarblick", alltså ser och registrerar mer än andra.

- Det betyder inte att vi är bättre eller sämre än er andra, vi är bara annorlunda, vi tar in mer på kortare tid och det behövs för att kunna skriva, förklarade han.

Superintressant, tänkte jag, nyss fyllda 21. Jag tyckte att jag kände igen mig och anade att jag hade en framtid som författare

Det hade jag inte. Men min författarblick, för jag tror fortfarande att jag äger en sådan, har kommit till nytta på andra sätt i livet.

En som definitivt ser på tillvaron med andra ögon än de flesta är Jonas Gardell. Correns nya bokcirkel diskuterar hans nya bok i kulturbilagan i dag lördag. Att meningarna kraftigt gick i sär under första cirkelträffen var toppen, tycker jag. Vem vill vara med i en bokcirkel där alla tycker lika?