Trenden är tydlig, under nye chefdirigenten Michael Francis vänder SON blicken västerut: från Rimskij-Korsakov och Prokofjev till Britten och Vaughan Williams, kan man säga.

Det började lovande. Torsdagens säsongstart i De Geerhallen kändes frisk. Edward Elgars (svårspelade) cellokonsert bjöd på både eldfängt och mjukt samspel mellan Jakob Koranyi och SON. Efter paus blev det just Benjamin Britten och som final Claude Debussys måleriska "La Mer".

Publiken gav Michael Francis en stående ovation. Medan vi glatt applåderade kom jag att tänka på en replik i intervjun jag gjorde med honom dagen före. Då han hävdade att "La Mer" till hälften måste räknas som ett engelskt verk, eftersom "Debussy komponerade det i en engelsk kuststad med blicken vänd mot Frankrikes kust". Och så såg han pillemariskt på mig, drev han med mig? Men så kom det förlösande skrattet.

Känslan är att nya radarparet Karin Veres, chef och konstnärlig ledare, och Michael Francis kommer att vilja och våga mer än deras företrädare. Se bara på årets säsongsprogram. När jag bläddrade igenom det blev jag helt paff. Snacka om att höja ribban.

Redan nästa helg kommer Anne-Sophie Mutter, av många ansedd som världens i dag främsta violinist, att spela Brahms i De Geerhallen. Längre fram gästspelar Frans Welser-Möst och Herbert Blomstedt. Båda är världsdirigenter, båda började sin bana i Norrköping. Nu är det lite av payback time.

Helt otippat har också SON knutit upp en av mina husgudar: singer/songwritern Rufus Wainwright. Rufus i Crusellhallen, otroligt! Förklaringen: Rufus finns i Michaels mobil. De är nära vänner, och spelkompisar. Så går det till.

Det fina är att SON samtidigt som man bjuder på världsartister också släpper fram flera av sina egna musikanter som solister. Och att Veres/Francis brinner för att både beställa och spela nutida musik. Där finns mycket ta igen.

- Jag tycker om att ta risker, sade Francis i intervjun. Att beställa nya verk är alltid ett vågspel, men det ligger i vårt uppdrag och det är en svirrande känsla att få vara med om hela processen, från lösa tankar och idéer till uruppförande, förklarade han .

Personligen tycker jag att det är befriande att SON nu har en ung, hungrig chefdirigent med stark konstnärlig integritet. Men också en person som kan spänna av och tänka på annat. Som god öl. Eller fotboll. När Francis förstod att jag älskar fotboll lika mycket som musik frågade han:

- Du, hur bra är egentligen IFK Norrköping?

Jag svarade, men vad jag svarade tänker jag inte berätta här. Av hänsyn till alla våra Norrköpingsprenumeranter :)