Jag tyckte om första delen av SVT:s "Torka aldrig tårar utan handskar". Jonas Gardells drama om åren när hiv och aids kom till Sverige hanterades varligt. Poetiska och ömsinta bilder om kärlek i tidigt 80-tal i skarp kontrast mot vedervärdiga sjuksalsskildringar. Angelägen tv.
I romanen har Gardell klippt in autentiska citat från bland annat Rapport och Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Det fungerar, jag blir förbannad när jag läser. Här vädras groteska fördomar om homosexuella. Jag förfasas. Men läsningen får mig också att skämmas.
För det är som Jonas Gardell frågar mig: Vad gjorde du själv de här åren?
- Bildade familj och flyttade till en trea i Ryd, svarar jag.
- Men vad fick dig att vända bort blicken? envisas Jonas.
Och vad svarar man på det?
Först sommaren 1987, då modedesignern Sighsten Herrgård gick ut med att han skulle dö i aids, fattade jag vidden av allt detta. Att det inte stannade vid infektioner som tog livet av amerikanska bögar. Hiv och aids kunde drabba vem som helst och den vetskapen satte vår vardagssolidaritet på hårda prov.
Vardagssolidaritet är ett fint ord. Jonas Gardells film handlar just om det. Den genomsyras av en dokumentär känsla och trots alla 80-talsmarkörer känns den ruggigt nära i tiden.
Bioaktuella "Palme" utspelar sig delvis under samma tid. Det avsnitt som mest gnager i mig handlar om det hat, som förmörkade Olof Palmes sista år.
Palmehatet frodades enligt filmen lite överallt: i sönernas skolor, i överklassens fina salonger, hos ungmoderater, bland militärer och polismän. Författaren Lars Gustafsson deklarerade att han hatade Palme. I dagstidningarna publicerade läkaren Alf Enerström och hans maka, skådespelerskan Gio Petré, återkommande annonser med hätska personangrepp. Än i dag spekuleras det i om Palmes mördare inspirerades av dessa hatiska stämningar.
Nu undrar jag: varför tog vi inte debatten och försvarade Palme? Vi som äcklades av kampanjen och stämningarna. Varför teg vi och vände bort blicken? Nu, när mina vuxna barn efter att ha sett filmen, frågar mig om hur jag och kompisarna reagerade på Palmehatet har jag inget bra svar. Inget svar alls.
Det är vanskligt att fånga ett skeende medan det pågår. Tiden skapar den nödvändiga distansen. I dag klarar jag att se hur aningslös jag kunde vara för 30 år sen. Samtidigt får det mig att undra:
"Vad är det jag inte ser i dag? Som är för jobbigt att ta till sig?" Jag tänker på mitt barnbarn. För vad kommer han om 20-30 år att ställa sina föräldrar till svars? "Men varför gjorde ni inget? Varför valde ni att vända bort blicken?"